ÅSIKT

Ett intellektuellt fuskbygge

Magnus Ringgren: Babels torn bör rivas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bodil Malmsten

Hur mycket än kulturcheferna i de stora medierna slår ifrån sig är kritikens kris ett faktum, ett allvarligt faktum.

Tidningar slås samman och frilansare – det är frilansarna som ger kött på benen åt en kulturredaktion – mister jobbet. Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad är ett utmärkt exempel. HD höll sig med en självständig kritikerkår som det var värt att lyssna på. Nu förgasas den i de stora sammanhang som Sydsvenskan låtsas befinna sig i. Mittmedia skaffar sig en övergripande kulturredaktion som alla koncernens tidningar ska tanka sitt material från. Den nya chefen Gunilla Kindstrands goda renommé (från en annan tids tv) väger inte upp förlusterna på långt när.

Parallellt har under ganska lång tid en ny sorts kulturjournalistik seglat upp och gjort sig bred. Den fixerar sig vid upphovsmän och upphovskvinnor och ligger mycket lågt med de kritiska omdömena. Skådespelaren är viktigare än föreställningen. Författaren är den ende som kan och får uttala sig om sin bok. Den grafiska formen ersätts med ett snyggt sminkat ansikte i tv. Intervjuerna med varumärket Bodil Malmsten blir många fler än recensionerna av hennes nya bok (som inte ens platsar på DN:s kritikerlista).

Babel på SVT är ett avskräckande exempel.

Det huvudsakliga innehållet är författarintervjuer på scen. 

Kritikerna syns mycket sällan. Ett fånigt stående inslag handlar om hur en tittare – i ett troligen påhittat brev – frågar om psykologisk vägledning från litteraturen. Alltså: böckernas värde ligger i deras användbarhet för livspusslet.

I rullande säsong får en förment folklig figur rota fram en bok ur sin hylla och släpa iväg den till en känd intellektuell för kommentarer. Samtalet dem emellan blir dock aldrig mer än en handfull ­intetsägande repliker varmed man uppenbarligen anser sig ­fylla programmets intellektuella kvot. 

Sådär gör man för att oskadliggöra Göran Rosenberg eller Stig Larsson.

Kan det bygga på marknadsundersökningar detta? Ett marknadsmässigt förytligande av litteraturen? En tonvikt på förment kvinnliga ämnen eftersom det snart bara är kvinnor som läser och går på teater? Folk med intellektuella och estetiska intressen vänder sig bort i blygsel, men vart ska de vända sig när snart sagt hela fältet gjort precis samma marknadsundersökningar?

Babels torn bör rivas. Det är ett intellektuellt fuskbygge.