ÅSIKT

Skönt att slippa pekpinnar

Svensk film saknar ambivalens

Bianca Kronlöf som ”Dino” i Ronnie Sandahls hyllade film ”Svenskjävel”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

FILMDEBATT När andra än filmkritiker engagerar sig i tolkningsarbetet av en svensk film brukar det inte bero på konstnärlig nyfikenhet utan på att det går att plocka debattpoäng. Väl bekomme! Efter hyllande recensioner har Ronnie Sandahls Norgehistoria Svenskjävel följaktligen kritiserats för att sakna den rätta samhällsanalysen.

Men det finns något besvärande med den här efterfrågan på tydligare pekpinnar.

”Det talas om ett drama om makt, den makt som finns och flyter längs markörer såsom klass, kön och ålder, men det blir sällan mer än antydningar”, menar exempelvis Expressens Valerie Kyeyune Backström. Hon har rätt i att svensk film är svältfödd på klassperspektiv, och att vi närmast hungriga därför lätt blir tacksamma för minsta munsbit, men är det inte just öppnande tvetydigheter som är förtjänsten med Svenskjävel?

”Dottern verkar vara kär i Dino, men det blir aldrig uttalat”, klagar Maria Ramnehill i Nöjesguiden, trots att denna förälskelse i filmen är omöjlig att missa för envar som vill se den. Tilltron till den egna tolkningsfriheten, eller om det är tilltron till en förmodat mindre vetande åskådare, är tydligen inte den starkaste. (Som om homoerotiken i Tango & Cash skulle vara mindre festlig för att Sylvester Stallone och Kurt Russell aldrig blir handgripliga i fängelseduschen.)

I Aftonbladet oroar sig Marte Michelet över att Svenskjävel spär på den diplomatiska krisen efter Petter Northugs hån i skidspåret, ungefär. En intressant redogörelse för den norska högerns försök att inskränka arbetsrätten mynnar ut i slutsatsen att arbetare i Norge och Sverige borde förena sig med varandra, så därför borde filmen handlat om det, eftersom upplägget med en 23-årig svensk som känner sig vilsen i Oslo blir ”ointressant” om inte ”fullständigt historielöst”.

Svenskjävel förväntas alltså tjäna som illustrativt exempel på olika samhällsproblem. Och filmen lyckas varken inspirera facklig organisering, understryka svenska gästarbetares privilegier visavi filippinska barnflickor eller presentera en progressiv lesbisk kärlekshistoria.

Det underlättar väl att Sandahl har sålt in Svenskjävel som just en politisk film – det är Östlunds frispråkighet snarare än Moodyssons musseltaktik som är förebild för dagens filmskapare – men filmkritik måste inte följa regissörens pr-stolpar. Inte minst som Svenskjävel faktiskt har begåvats med viss narrativ komplexitet, för den som vill upptäcka ambivalens, en kvalitet som svensk film lider ännu mer allvarlig brist på.

För när Kyeyune Backström anar en ansvarsbefriande lockelse i att som vit svensk betrakta sig själv som invandrare, tänker jag att huvudpersonens namn – Ana Dinovic – lika gärna kan dölja en flyktingbakgrund. Hon har sökt sig till en plats där det är normalt att vara outsider, men verkar känna sig lika främmande inför sitt svenska kollektiv.

Massarbetslöshetens ofrivilliga exilarbetare äro tusenden, fast Dino är en av dem. Filmen erbjuder ingen lösning på prekariatets skitliv men att anstränga sig för att se henne kunde vara en början.

”Svenskjävel” är knappast någon radikal film, snarare har den har något välartat över sig, och det påklistrade lyckliga slutet stör. Men Sandahl har verkligen lyckats med castingen av Bianca Kronlöf i huvudrollen och låtit henne ta plats i filmen. Det finns ett mått av outgrundlighet i hennes fåordiga närvaro.

Jag är tacksam för att Svenskjävel saknar en scen där Dino lägger ut texten om sakernas tillstånd. Bejaka lufthålen! Kritiken måste inte göra det till sin uppgift att fylla i med bredare pensel än den filmen använder.