ÅSIKT

Linderborg: Därför försvarar jag systemet med nämndemän

Foto: Robin Nordlund
Sundsvalls tingsrätt.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En nämndeman i Sundsvalls tingsrätt undslapp sig i torsdags att dödsstraff borde införas för vissa raser. Hon sa det under en paus, och klev efter det genast av sitt uppdrag.

När nämndemannasystemet ifrågasätts, brukar det vara Sverigedemokraterna som får vara exemplet på de rasister som vi - majoritetssamhället - inte vill ska ha dömande makt. Men den här kvinnan var moderat. Hennes partikamrater i Timrå tar avstånd från uttalandet, man säger att man har "nolltolerans" (P4 Västernorrland).

Det finns rassar lite här och var.

■ ■ ■

Jag var nämndeman en kort period i Uppsala för femton år sen. Mina ordinarie ledmöter var en socialdemokrat respektive moderat, båda ljuvliga humanister. Jag älskade de där gubbarna (jo, de var självklart pensionärer.)

Vid ett par tillfällen satt jag i extranämnd med en kvinna från Folkpartiet, som uttryckte främlingsfientliga åsikter på lunchen. Det märktes även i hennes sätt att tänka kring brott och straff. På en och samma dag hade vi två identiska brott - rattfylla, samma promille, samma sorts trafik. Det ena fyllot var en vit medelålders man med välavlönat chefsjobb, det andra var en byggjobbare med invandrarbakgrund. Den ena ville hon ge böter, den andre fängelse. Här spelade både etnicitet och klass in i hennes lagtolkning.

Jag har alltid försvarat nämndemannasystemet, eftersom en rättsstat kräver att det finns en medborgerlig insyn och påverkan. Att sitta nämndeman är också bland det mest intressanta och allmänbildande man kan göra; man lär sig lagen och man lär sig nåt om sina medmänniskor. Fler borde få chansen än de som är politiskt aktiva.

Men det finns också problem, och ett är just att folkvalda rasister ska döma Muhammed och Ayla. Ett annat är skevheten i representationen, eftersom det mest är pensionärer som tar sig tid med såna uppdrag. Och som anser sig ha råd; ersättningen är ofta för låg för att man ska vilja ta ledigt från jobbet. Småföretagare har svårt att få nån rimlig ersättning alls.

Ju mer arbetslivet effektiviseras, desto svårare blir det också att hitta nämndemän som inte är pensionärer. I vår tids högeffektiva, slimmade organisationer kan man inte vara borta. 

Kanske borde man kunna rekrytera bredare, utanför partierna, men frågan är hur. Det amerikanska jurysystemet är inte att föredra, eftersom det är en lärprocess att sitta nämndeman. Om man kastas in i en rättsal en eller två gånger i livet, blir man helt i händerna på juristerna.

■ ■ ■

Alternativet är expertstyre, att enbart juristerna tolkar lagen. Då dödar man den urgamla idén att åtalad ska dömas av likar. Om bara jurister ska ha den dömande makten, riskerar vi att få en klassjustis – "Svea rikas lag" - som strider mot våra jämlikhetsideal.

Även jurister är fulla av fördomar. Flera uppmärksammade våldtäktsmål visar på det.

Jag har erfarenhet av en domare som såg allvarligare på ett bråk med en krogvakt än kvinnomisshandel (hela ansiktet var söndersparkat). Jag har träffat en domare som var fullkomligt likgiltig inför en händelse som bottnade i usel arbetsmiljö för de anställda i kollektivtrafiken. 

Jag har sett en åklagare in action som visade ett klassförakt som gav mig konvulsioner av skamkänslor över att nåt sånt ens är möjligt i Sverige. Jag har sett en åklagare som har väckt åtal på en rad punkter utom hatbrott, trots att rasism varit det uttalade motivet till brottet.

I alla de här fallen kunde jag som nämndeman ge ett annat perspektiv.