ÅSIKT

Hardcore och kapitalister

Refused har lämnat sina rötter

albumaktuella i sommar Det är 17 år sedan Refused senast kom med nytt material.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I måndags offentliggjorde Refused, Sveriges mest kända hardcoreband, att de släpper ett nytt album i sommar. Det första sedan de lade av för 17 år sedan. De var 90-talets mest oförutsägbara och radikala rockband – till och med i den stenhårt politiska hardcorerörelsen förblev de rebeller. De drev sin genres både politiska och musikaliska utveckling fram till splittringen 1998, och har lämnat långa, långa spår efter sig.

Man skulle, ur ett annat perspektiv, också kunna kalla dem politiskt korrekta nymoralister: dömande och uteslutande, som ungdomar i subkulturer är mest.

Redan för några år sedan, när bandet åkte på en bejublad internationell återföreningsturné, glunkades det om ”sellout” bland gamla punkrävar och i icke vinstdrivande musikföreningar runt om i landet. På små orter hade man inte råd att boka dem, och på en rak fråga vad de tjänade på turnén svarade en person med mycket god insyn: ”Säg såhär – de kan kanske inte köpa varsin egen villa på Lidingö, men ….”

Och nu kommer alltså en ny skiva. Denna nyhet marknadsfördes med nya singeln Elektra – inspelad i USA, arrangerad och producerad av Johan ”Shellback” Schuster som tidigare jobbat med bland andra Taylor Swift och One Direction. De politiska punkarna från Umeå, som 2010 tackade nej till tre miljoner för ett återföreningsgig, är nu musikelit som ”hoppas” kunna spela i Sverige i år, välbetalda proffs som samarbetar med stjärnproducenter. För oss som de en gång uppfostrade skaver det lite i kroppen.

Men är punk verkligen bara punk om ingen betalar för den? Ska man inte kunna bli rik på etablissemangskritik? Varför kräver man mer av Refused än andra musikexporter som, säg, Swedish House Mafia eller Avicii? De är ju trots allt bara ett rockband. Några killar som gillar att spela ihop, och som det har råkat gå lite bra för.

Problemet har egentligen aldrig varit pengarna. Klart att upphovspersoner ska få betalt för det de gör. Problemet är snarare bandets låga moraliska takhöjd – den de bokstavligen skrikit om i decennier, och den som nu plötsligt inte gäller dem själva.

Refused har gjort anspråk på en högre moralisk och politisk standard, byggt sin karriär på retorik om solidaritet och icke-kapitalistiska ideal, och då blir luckan mellan det de säger och gör så mycket större när de bara visar sig vara ett simpelt rockband. Det kan låta ogint. Missunsamt kanske. Men i Refuseds fall handlade det aldrig om bara musiken.

Singeln då? Den låter faktiskt väldigt bra. Den låter som a million dollars.

ARTIKELN HANDLAR OM