ÅSIKT

Norrländskt revirtänkande

Gustav Borsgård om kritiken mot Jack Hildén – Norrlands beskyddare älskar att bli missförstådda

Foto: Foto: TT
plats för många åsikter Jack Hildéns bild av Norrland möter kritik i bloggar och sociala medier. Doktoranden Gustav Borsgård vänder sig mot de som gör anspråk på att sitta inne med ”sanningen” om en plats.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jack Hildén, stockholmare.

En kulturarbetare från Stockholm gör ett hastigt besök i Norrland. Han känner inte igen ortnamnen, har svårt att förstå vad folk säger, sväljer märkliga utsagor om avskurna renöron utan källkritik. Han har inte ens läst Sara Lidman, den jäveln!

Linnea Sjödin, litteraturstudent och medarbetare på bloggen Kultwatch, bemöter texten genom att kritisera stockholmarens ”lätt koloniala och exotiserande” redogörelse för resan.

Somliga svänger sig så lätt med begrepp som kolonisation i förhållande till Norrland att man kan få för sig att hela landsdelen är ett slavläger.

Kärnan i Sjödins kritik tycks vara: Den plats som Jack Hildén beskriver är inte ”hennes” Norrland, vilket alltså implicit tycks innebära sanningen om Norrland, som emellertid är förborgad alla som inte ”varje dag bär Norrland inom sig”.

Och nej – den plats som Jack Hildén beskriver är nog inte Linnea Sjödins Norrland. Om jag inte visste bättre skulle jag hävda att det är Jack Hildéns Norrland som beskrivs. Skribenten har använt sin blick för att titta på världen, vilket skribenter plägar göra.

Kritiker av ”blickar” ställer ofta skribenter inför ett omöjligt uppdrag: Var öppen med ditt perspektiv, men ge inte uttryck för det!

För mig är det uppenbart att blicken oftast säger mest om den som blicken tillhör, att den blick som uttrycker sakliga fakta eller ”sanningar” om världen är svår att komma åt. Eller med andra ord: För mig handlar Hildéns text inte så mycket om Norrland som om den skrivandes blick på Norrland, den skrivande som i det här fallet råkar vara en kulturarbetare från Stockholm.

Kanske är det så att den skrivande lite för ofta ”råkar vara” just en kulturarbetare från Stockholm. Det ligger nog något i det, men det är som jag ser det en annan diskussion.

Det jag ställer mig mot är det revirtänkande och den liberala syn på äganderätt som kommer till uttryck hos den som gör anspråk på att sitta inne med ”sanningen” om en plats. Är det inte ganska självklart att platsen är en annan beroende på vems blick platsen upplevs genom?

Visst kan man tycka att Hildén har skrivit en svag text, att han är illa påläst eller verkar vara en oskön kille. Det går också att välja att inte läsa honom. Men – och det är väl detta Sjödins kritik implicerar – att perspektivet på något sätt skulle vara skadligt för Norrland, för norrlänningar, har jag svårt att köpa. Är inte det att göra sig lite för beroende av den utomståendes blick, att tillskriva den för mycket makt?

Att antyda att man ska/kan skita i andras blickar är förstås vanskligt, i synnerhet om man får för sig att koppla diskussionen till exempelvis rasifierade människors erfarenheter i Sverige. Blicken, skulle man kunna hävda, är inte möjlig att välja bort. Samtidigt är det nog sunt att göra en klar åtskillnad mellan upplevelsen av att, exempelvis, vara en blek norrlänning och upplevelsen av att rasifieras i ett strukturellt rasistiskt samhälle.

Aftonbladet kultur 3 maj 2015

Att höra vita, välmående norrlänningar tala om ”exotism” och ”kolonisation” från en samtida horisont känns som ett ganska urvattnat koncept, som man i sin tur kan anklaga för att vara okänsligt inför människor som på allvar diskrimineras, som är i bättre behov av begreppen. Jag var i Stockholm förra helgen, gick runt och var norrländsk som fan, men jag tror inte att det märktes. Ingen skrek ”ÅK HEM!” efter mig.

Är det inte snarare så att Norrlands beskyddare i lönndom älskar att bli missförstådda av ”kulturarbetare från Stockholm”? Att det liksom hör identiteten till att ingen annan fattar?

Att definiera sig själv genom att göra sig beroende av andras fördomar och missförstånd är dock ett ganska tråkigt sätt att göra identitet på, som gör en ledsamt förbunden med det man kritiserar. För somliga är det svårt att undvika. Men att vara född i Norrland vid den här tidpunkten av historien – gör det mig till en utsatt minoritet, till någon som behöver skyddas från den stockholmska kulturarbetarens kolonialblick?

På sikt bör nog alla släppa tanken på att det går att göra anspråk på ”sin” kultur, oaktat om det handlar om norrlänningar eller rasifierade människor i Sverige. Behovet av ett slags strategisk essentialism finns förstås fortfarande i olika kamper, men frågan är om det bör vara norrlänningens strategi år 2015.

Det finns förstås tvivelaktiga ekonomiska och historiska omständigheter när det kommer till Norrland, den ”systematiska utsugning” som Sjödin nämner, resurser som försvinner i väg någon annanstans. Det har varit och är ett problem. Att en kulturarbetare från Stockholm skriver en okunnig text är det inte.

Mot slutet av sin text tecknar Sjödin bilden av ”hennes Norrland”. Det är en fin skildring och den är säkert sann för henne – men för mig blir den en smula schablonartad med sina nedlagda fabriker, bergiga horisonter och hårt spända händer runt hjortronhinken.

Jag växte upp i Boden, vi kollade film ibland och på helgerna gick vi ut. Om dagarna gick man i skola, då och då blev man kär. Det var ganska vanligt. Jag vill inte raljera över Sjödins skildring – poängen är att det inte är mitt Norrland hon beskriver. Och hur skulle hon kunna göra det?

Gustav Borsgård
Doktorand i litteraturvetenskap Umeå universitet