ÅSIKT

Det är en myt att PK-eliten bestämmer

Svenska debattklimatet är motsägelsefullt – där har Knausgård rätt

Foto: Foto: ULF HÖJER
Karl-Ove Knausgård berättar om ”cykloperna” i Dagens nyheter.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Norsk radio bad mig förklara debatten mellan Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård. Efter ett par minuter gav jag upp, det är för mycket ilska, för mycket som är outtalat.

Inte heller det svenska debattklimatet, som jag ombads beskriva, tål att sammanfattas. Det är rörigt och i snabb förändring. Men visst har Knausgård rätt i att perspektivet är enögt och tonen hård.

Jag tillhör de nog ganska få vänstersinnade kvinnor som dels läst, dels sätter stort värde på Min kamp. Åtminstone de första fem banden, den sista delens 150 sidor om Hitler närmar sig pekoralet.

Den sortens litteratur rymmer dock större moralproblem än Knausgård vill prata om.

Som när han skriver om ett barn på samma förskola som hans, ett barn som det egentligen inte är nåt särskilt med, men som han ändå tycker illa om. Det här barnet, som är Knausgårds fångst när han går på rövarstråt i gränslandet mellan fiktion och verklighet, identifierades av mamman när hon läste boken.

Får man skriva så hänsynslöst? Ja, det får man, men jag tar ändå upp exemplet eftersom Knausgård nu ställer sina egna ungar på brädet. Han vill inte att vi diskuterar Min kamp eftersom hans barn, som han älskar, kanske tar skada.

Frågan om litteraturens frihet och författarens ansvar är evig, men Knausgård dödar den enkelt genom påståendet att ”cykloperna” bestämmer vad man får tänka i det här landet. Svenskarna är ­inte kloka.

Vilka Knausgård egentligen avser när han skriver om ”cykloperna” är svårt att förstå, vilket också är hans fega avsikt, men de kan inte läsas som annat än en omskrivning för feministerna och den så kallade PK-eliten.

Han anför några exempel på cyklopernas makt. Ett, om förlossningar, har han hämtat från en privat middag. Det är en beprövad metod; ett bordssällskap blir empirin för alla feminister, vänstern eller till och med svenskarna i allmänhet.

Ett annat exempel rör nazismen, att det är så svårt att undersöka dess lockande ”skönhet” utan att få smäll på fingrarna. Här hade Knausgård kunnat ta ett bättre offer än sitt eget prisade författarskap.

För fyra år sen blev Lars von Trier persona non grata i Cannes efter att han uttryckt beundran för Albert Speers arkitektur. Om han sagt samma sak i dag, när högerextremismen är i färd med att normaliseras, hade han nog inte drabbats av nån bannbulla. Eller jo, kanske; tendensen är ju att markera skarpt i skitsaker men tiga still när det gäller. EU:s ledare har ännu inte tagit nåt initiativ för att stoppa den växande nyfascismen, man har bara visat en följsam min.

Naziexemplet är alltså inget typiskt för Sverige, och det är inte heller ”cykloperna” som ylar högst i just den mikrofonen.

Frågan om nazismen illustrerar den inkonsekvens som präglar det svenska debattklimat som är så splittrat att det inte längre klarar en sammanfattning.

Många som upprörs över att miljöministern jämförde döden på Medelhavet med Auschwitz – eftersom förintelsen är unik – kan själva jämföra Putin med Hitler. Ryssland är för övrigt helt omöjligt att skriva om. Den som inte vill kackla som de andra hönorna i redet får sina fjädrar plockade av 76 borgerliga ledar- och kultursidor. Så ser proportionerna ut.

Borgerligheten blir stark för att den har medieövertag, men också för att de som kallar sig liberaler saknar ideologisk kärna. Principlöst kan de svänga sig med vilka inkonsekvenser som helst, det är som om de inte minns vad de sa veckan innan. Men styrkan kommer också av att motståndet ser ut som det gör.

Vänstern finns knappt längre. Och en tongivande del av det som i det offentliga samtalet förknippas med vänstern, identitetspolitiken, är alltmer inriktad på personattacker (och där har Knausgård fått sin beskärda del). 

I den identitetspolitiska podden ”Hämndens timme” (Expressen Kultur) finns inga gränser för vad som sägs om andra människor och sökljuset är riktat mot den i deras ögon icke renläriga vänstern som samtidigt hånas som PK-eliten av den borgerliga reaktionen. Poddpratarna uttrycker regelbundet sin förvåning över att liberalerna (som de lite grann föraktar) ger dem sånt utrymme. Men det är ju för att deras slagpåse alltid är vänstern. Det har alla fattat utom de själva.

Påståendet att det är feministerna eller PK-eliten som styr är en myt.

PK-paradigmet, som samlar humanister av alla slag, inte bara vänster, har varit starkt i Sverige. Det är bland annat därför vi är världens mest progressiva land, som möjliggör att en pappaledig Knausgård kan gå runt med barnvagn och brottas med könsrollerna, som han sen gör stor litteratur av.

Nu är det politiskt korrekta rejält tillbakapressat, och det stora scenskiftet skedde valåret 2014.

De som, förutom SD, tyngst attackerat den förmenta PK-eliten är DN:s ledarsida, den ideologiska maktens själva riktmärke.

Därför blir det helt absurt när Erik Helmerson, som om nån kan sägas tillhöra en skrivande maktelit, nu applåderar Knausgård med att vittna om alla svenskars rädsla för dem som terroriserar offentligheten: ”Det jämra PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet.”

Punggrepp. Vi väljer alla våra metaforer.

Så Helmerson, lägg ditt öra mot mina blygdläppar så ska de viska dig en fråga: exakt vad är det du inte vågar säga om jämställdhetsivrande kvinnor? Om stjärnfamiljer, mångkultur och allt det andra som PK-eliten kämpar för? Och vad tror du skulle hända om du lättade på trycket? Att nån säger emot?

Det svenska debattklimatet är motsägelsefullt, självbespeglande, personfixerat, oförsonligt. Och nog är det enögt. På den punkten har Knausgård helt rätt.