ÅSIKT

Exakt närvaro

Claes Wahlin välkomnar Early Music Festival

Foto: Sarah Tehranian
La Fenice i Tyska kyrkan sjunger musik av Charpentier
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Som vanligt kan man nu i början av juni möta en rad förnämliga barockensembler från Frankrike, Estland, Norge, Holland och en rad andra länder under Stockholm Early Music Festival. Som vanligt? Nej, det är just det som är saken med denna festival. Det är mycket ovanligt att så många musiker från så många länder av sådan kaliber samlas under fem dagar i detta land. Det är Nordens största tidig musik-festival.

Semf, som festivalen förkortas till, gör nu detta ovanliga för fjortonde året i rad, trots en prekär ekonomi i en stad som som vill marknadsföra sig som the Capital of ni vet vad. Hur länge ska det ta innan en festival av denna halt ges ett långsiktigt stöd? Ett och ett halvt decennium är tydligen inte tillräckligt.

Men varje år trotsar festivalen de ekonomiska villkoren, så årets inledning i onsdags inledning satte ribban högt. Den franska ensemblen La Fenice tillsammans med vokalensemblen Vox Luminis under Jean Tubérys ledning framförde motetter, en mässa och Miserere des Jésuits av Charpentier. Hans suggestiva musik framfördes med stor exakthet och absolut närvaro. Inte minst solisternas harmonierande och precisa röster skapade en känsla av att man kunde urskilja varje litet nottecken när de materialiserades i Tyska kyrkan i Gamla stan.

I går var det Hans-Ola Ericssons tur, organisten med världen som sitt arbetsfält. Han trakterade den magnifika Dübenorgeln, en kopia av 1600-tals originalet som invigdes för tio år sedan, och i vars konstruktion Ericsson var djupt involverad, Musik av allt från en okänd kvinnlig kompositör från kring sekelskiftet 1700, över Bach, Rameau och tillbaka till Gesualdo spelades med med stor känsla och skicklighet.

Festivalen innehåller också seminarier, bland annat sammanfattade Peter van Tour sin i Uppsala framlagda avhandling om musikutbildningen i Neapel under senare delen av 1700-talet. Neapel var kanske det viktigaste musikcentret under den tiden och från konservatorierna utexaminerade både kompositörer och kastrater. Hur fick man framgång, är en fråga med ett kanske överraskande svar: genom att skriva snabbast. Domenico Cimarosa var en av vinnarna. Han skrev massor av musik. Bland annat (minst) 80 operor, under 30 år. Helaftonsoperor.

ARTIKELN HANDLAR OM