ÅSIKT

Det är inte synd om unga svenska poeter

Förlagen törstar efter talanger

Yahya Hassan, danskt stjärnskott. Foto: TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lyrikens undanskymda plats i bokhandlarna drabbar alla poeter, inte enbart unga.

Anna Axfors skriver (3 juli) att de svenska förlagen visar motvilja och feghet inför unga männi­skors skrivande, nittio­talister i synnerhet - i motsats till Danmark, som kan visa upp flera omtalade talanger.

I grund och botten rör det sig om konspirationsteorier som får fäste bland unga svenska skribenter, och teorierna är så LOL (för att låna internetlingo).

Två argument används, båda ­lika tagna ur luften.

Det första går ut på att förlagen inte vet att den unga, ­nyskapande poesin över huvud taget finns, eftersom de inte spenderar tillräckligt mycket tid ute i riktiga världen. Jag tror att förlagen fullkomligen törstar ­efter ung, fräsch litteratur. Är det någon som på allvar tror att Yahya Hassan hade refuserats i Sverige?

Ungdomen behöver ingen draghjälp. Den har sin inneboende lyster och en debutant får massor av gratis uppmärksamhet bara genom att vara ett nytt namn. Tänk på alla recensioner som avslutas i stil med ”det ska bli intressant att se vad XXX kan göra i framtiden”. Men när framtiden ­inte blir en succé om man ska försöka kränga sin sjätte diktsamling vid femtio års ålder. Där snackar vi uppförsbacke.

Det andra argumentet handlar om att man inte vill ge ut unga poeter, att det ­råder oro och/eller nonchalans inför det nya.

Nittiotalisterna omtalas ibland för att de uppfattar sig själva som berättigade, att de förtjänar allt på en gång. Själv är jag 19 dagar från att vara nittio­talist och är förmodligen likadan, men jag skulle önska att vi inte gjorde det så enkelt för alla Linda Skugges att komma med anklagelser om slapphet. Inom skrivandet är slapphet en dödssynd. Det finns ett enda sätt att bli duktig och det är att öva jättelänge. Det är inte konstigt om någon med tjugo års försprång är en bättre författare. Och att gå igenom sina tweets och välja ut de bästa räcker helt enkelt inte.

Av alla listiga teorier är det en som sällan hörs: Kanske är vi inte tillräckligt bra.

Att, som Axfors, beskriva förlags­världen som en arbetsförmedling för de som redan har ena ­foten inne visar på en stor okunskap om förlagens arbetsprocess. De vill såklart också bryta mot rådande normer, ­eftersom det väcker uppmärksamhet. Och hegemoni inom konst kommer alltid att vara viktigt att diskutera. Men om det är någonstans homogeniteten ­frodas så är det på de twitter­ironiska uppläsningarna som jag, Axfors och resten av den ­lilla klicken minglar runt på. Det är där rösterna blir svåra att hålla isär.

Dessutom kan man undra om ”avantgardet” inte vill ha sin ­rörelse i fred.

Värdet med nya självständiga förlag som ger ut yngre författare i sin omedelbara närhet, är att slippa alla nackdelar ett stort förlag innebär. Väntetiden blir kortare, spridningen mer ­direkt, anspråket behöver inte vara så högt.

Och det här är reella värden, men rent kvalitativt är det ­uppenbart svårt att mäta sig med storförlagen. Där går författaren igenom en antagning (nål i höstack), övergripande samtal med förläggare, detaljarbete med redaktör. Det är långt och utdraget men resultatet blir ­oftast ett mycket rikare manus än det som antogs. Att Bonniers skulle vara den yttersta belöningen verkar gå emot den demokratiseringsprocess som independentförlagen ­faktiskt utgör.