ÅSIKT

Gadban faller på eget grepp

Eli Göndör: en balansakt på religionsfientlighetens gräns

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hanna Gadban, nyss utkommen med boken "Min jihad", är lärare och debattör. Foto: Peter Knutson
Nalin Pekgul. Foto: Oskar Kullander
KULTUR

Ökad religiös mångfald är den kanske mest genomgripande förändringen av Sverige under de senaste decennierna. Nya religiösa minoriteter blir vanligare, samtidigt som religion i allmänhet och islam i synnerhet pekas ut som problem.

Dessutom pågår debatter om rekrytering av svenska muslimer till IS och om hur svenska kvinnor med ursprung i andra länder trakasseras av självutnämnda shariapoliser.

In i den oroshärden kliver Hanna Gadban med sin bok Min jihad. Gadban har länge positionerat sig som feministisk muslim och invandrarkvinna, med erfarenheter av islam, som kritiserar vissa ­uttryck för islam. Med det syftet verkar hon också driva sin blogg. Södertörns högskolas ­nominering av henne till Årets alumn 2013 möttes av kritik, som utan framgång försökte förhindra att hon tilldelades priset.

Mot den bakgrunden vill hon nu genom boken söka efter en liberal form av islam och samtidigt bekämpa religionens intoleranta uttryck.

I Min jihad gräver hon med detaljerad kännedom efter intoleranta och ­militanta uttryck för islamisk religionsutövning. Sådan som exempelvis uppmuntrar till att gå med i IS och som med hjälp av statlig finansiering kan härja fritt i Sverige. Dessutom för hon ett viktigt och initierat resonemang om majoritetssamhällets misslyckade jakt på representativa muslimer.

Etiketteringen feministisk muslim och invandrarkvinna är förmodligen tänkt att täcka tillräckligt mycket för att inte bara legitimera hennes sökande efter den ­islam som passar henne, utan också hennes kritik mot allt annat.

Hennes presentation av hur islam kan tolkas på olika sätt är lika sympatisk och riktig, som hennes oförsonlighet mot all religiositet, som inte stämmer med hennes egen, blottar hennes intoleranta kärna. Det är varken idén om att vara liberal muslim eller hennes jakt på militant intolerans som är problemet, utan snarare hur andra uttryck för religiositet än den hon godkänner döms ut.

Genom Gadbans filter passerar inte den mest timida imam just för att han är religiös och anser att självförsvar är acceptabelt våld.

Trots Gadbans självdeklaration finns det inte ett enda exempel från den långa ­lista av feministiska muslimer, som initierat och målmedvetet studerar islams ur­kunder för att tolka fram en jämställd syn mellan könen. Det senaste exemplet är religions­forskaren Aysha A Hidayatullahs bok Feminist Edges of the Quran (2014). Där utmanar hon feministiska tolkningar av koranen från andra kända muslimska ­feminister som Asma Barlas och Amina Wadud. Därmed kan Gadbans islamiska feminism lätt uppfattas som ganska innehållslös, även om det naturligtvis står henne fritt att definiera sig efter egen ­fason.

Gadbans röst och bok är ett viktigt ­bidrag till andra liknande uttryck som Cheko och Nalin Pekguls bok Jag är ju svensk (2014), Sara Mohammads envisa kamp mot hedersvåld och på senare tid en rad svenska kvinnor med bakgrund i andra länder, som enkelt ­uttryckt ber om hjälp mot förtrycket de upplever i Sve­rige. Det är erfarenheter som måste tas på största allvar.

Sara Mohammad. Foto: Lasse Allard

Samtidigt illustrerar Gadbans allmänna resonemang kring islam den trend där den egna erfarenheten upphöjs till en ­allmän kunskap. Idén om att hänvisa till erfarenhet och identitet som en kvalitetsstämpel eller ett sanningsanspråk är Gadban dock inte ensam om. Många ­menar att just deras erfarenhet är av tillräcklig dignitet för att avfärda hyllmeter av litteratur och generationer av forskning. Kön, sexuell läggning, hudfärg ­eller ­etnicitet kombinerat med erfarenhet lyfts fram, inte bara som ett argument för allmän kunskap och insikt, utan också med krav på att världen bör anpassa sig till den ­egna uppfattningen. Allt avfärdas med exotiska egenskaper och personlig erfarenhet. Bakom den ­påstådda toleransen lyser en narcissistisk föreställning, som kräver ­både hänsyn och framgång för egen del för att inte brista ut i anklagelser och personangrepp irrelevanta för sakfrågan.

Med tanke på deras erfarenheter är det inte konstigt om Gadban och ­andra ­balanserar på religionsfientlighetens gräns. Men den personliga erfarenheten legitimerar inte svepande påståenden om islam i allmänhet. Naturligtvis är ­alla i sin fulla rätt att kritisera religion. Men att döma ut alla andra former av religiositet än sin egen och samtidigt efterfråga tolerans blir en motsägelse.

Människors religiositet säger varken något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras ­politiska ambitioner. Religion blir nämligen aldrig något annat än resultatet av dess utövare.

Inte heller är religiositet något som kan tvingas ut i samhällets marginaler för att få existera. För just människor som flyttar är nämligen religion inte sällan det portabla fosterland som möjliggör både integration och upprätthållandet av den egna identiteten. Religiösa människor är en del av Sverige, med samma rätt som andra till det offentliga rummet. Ingen behöver ­gilla olika, men alla behöver ­acceptera att det förekommer.

Professorn i religionsvetenskap vid Göte­borgs universitet, Göran Larsson, påpekar den 1 mars 2014 i Svenska Dagbladet att två tredjedelar av Sveriges muslimer har ett kulturellt, nästan likgiltigt, förhållande till sin religion och att de inte är regelbundet praktiserande. Den majoriteten kan därmed inte representeras av muslimska organisationer som ges före­träde i svenska medier.

Därmed får å ena sidan Gadban stöd för sitt resonemang om mediers misslyckade jakt på representativa muslimer. Å andra sidan förefaller majoriteten av Sveriges muslimer redan ha funnit den form av ­islam som hon tycks söka efter i sin bok.

Eli Göndör

Fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi Stockholms Universitet och Senior fellow Timbro

ARTIKELN HANDLAR OM