ÅSIKT

Allt handlar om ljud

Kristoffer Viita besöker festivalen där låtarna består av en ton

1 av 4 | Foto: PEO BENGTSSON
Den gamla kraftcentralen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PEO BENGTSSON
Jonas "Varg" Rönnberg

”Om en upplevelse inte är sponsrad, har den verkligen hänt?”. Det undrade (den numera nedlagda) bloggen Hipster Runoff i ett skarpsynt inlägg om dagens reklamkontrollerade festivalkultur.
Om svaret på frågan är nej har Norbergfestivalen inte hänt i 16 års tid. 
 


Det regnar, ibland haglar, när jag kommer fram till festivalområdet. Hundar springer runt utan koppel. Den massiva anläggningen Mimerlaven som stängde när gruvdriften lades ned 1981 satte punkt för tusen år av gruvnäring i kommunen. På Norbergfestivalen har byggnaden förvandlats till festivalscen som tornar upp sig mot en grå himmel. Känslan av postapokalyps dämpas bara något av den påträngande kompisstämning som råder överallt. Och jag blir lugnare av att slippa se ett enda partytält sponsrat av ett jeans eller ölmärke. 



Norbergfestivalen har sedan starten -99 varit ett DIY-vurmande party för ljudnördar. I år har ca 1500 pers vallfärdat till den lilla gruvorten i västmanland för att lyssna på allt från mörk industriell techno, ghosthouse, noise, acid, dubstep, Drum'n'bass blandat med all möjlig ljudkonst. 



– En vän sa att det här är en mörk och kall festival, och det är ganska rätt när man ser den här betongkatedralen, säger Anja Enerud från kollektivet Masskultur. Hon driver det tillsammans med Henrik Söderström och Martin Herterich som gör sitt tredje år på Norberg och är en av många arrangörer i lapptäcket av små skivbolag och kulturföreningar.



Vi sitter på en liten kulle mellan den gamla kraftcentralen (som blivit klubbscenen Kraftwerk) och kolossen Mimer. Masskulturgänget menar att DIY-tänket och festivalens relativa litenhet hjälper till att flyttar fokus från ekonomi och publikfrieri till musik på djupet. Anja minns förra året när en tjej satt på samma kulle och klippte folk, och sen använde ljudet av saxarna för att göra drones (trögflytande elektronisk musik ofta bestående av en utdragen ton).

Allt handlar om ljud på den här festivalen, och det smittar av sig på besökarna, säger hon. 

För Jonas ”Varg” Rönnberg blev musiken skolan han aldrig gick, där han istället lärde sig skrapa ihop pengar, trycka omslag och pressa upp sina vinyler på egna bolaget Northern Electronics. 


– Alla på Northern Electronics kommer från familjer utan pengar och utan att ha gått gymnasiet. Vi kan inte ekonomi, vi kan inte PR, vi kan ingenting egentligen förutom att göra lite musik, förklarar han och drar ett nytt bloss på cigaretten.

Rönnberg är rätt lik en varulv men fick sitt smeknamn redan som barn. Han var en ensamvarg utan vänner, men på Norbergfestivalen går han knappt att intervjua för att alla vill krama om honom. 


Född i Skellefteå producerar Rönnberg svartsint ambient i gruppen D.Å.R.F.D.H.S  som senast släppte vinylen Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten.

 

– Jag kan ha svårt att ta till mig lycklig musik. Sånt som spelas på stora scener och på radio. Det är en så enkel känsla. Jag tycker att det är svårare att göra den här introverta musiken.  



För en utomstående kan Norbergfestivalen verka pretentiös och programmet svårt att ta till sig. Jag hade knappt hört talas om någon av akterna och tog det som ett kvitto på min egen dåliga koll. Snart lär jag mig att flera av besökarna inte heller har någon aning, trots att de (oftast) själva är involverade i någon annan bokning.

–
 Det är inte meningen att inte släppa in någon, vi tycker bara att det är sundare att skapa en egen plattform än att försöka delta i en annan, svarar Jonas när jag frågar om scenen i Norberg har risk att bli sekteristisk. 



Det blir ändå svårt att inte göra religiösa referenser av den överväldigande känslan inne i Mimerlaven. Flera våningar av

Henric Söderström, Anja Enelund och Martin Herterich i Masskultur.

betong med branta trappstegar fylls upp med rök och laser. Jag ser duon Kali Malone & Caterina Berbieri göra en meditativ gitarrkonsert som sätter lokalen i trans, och brittiske techno-DJ:n Perc förvandlar på småtimmarna industrimonumentet till en kyrka som vibrerar av bas. På en våning lägger sig folk raklånga på marken och blundar.


Martin Herterich från Masskultur menar att det behövs en så pass nördig festival eftersom det möjliggör att flera elektroniska kulturer kan mötas. 


– Det tror jag är den stora skillnaden mellan Norberg och Into The Valley (elektronisk dansfestival i Rättvik som också arrangeras i helgen): Norberg är estetiskt bredare. 
 


Henrik Söderström håller med:


– Jag kommer från noise och industri-hållet där det nästan varit tabu med rytmer och melodier. Här har jag märkt att det sker en liten korsbefruktning mellan den kärva scenen och techno och dansmusikscenen.





Jag fattar vad Henrik menar när jag väntar på att tyskan Lena Willikes ska börja spela och ser techno-DJ:n Samuel Kerridge gå loss inne på Kraftwerkscenen. Ren aggression med tillhörande stroboskopkanoner. Det våldsamma skramlet äter sig in genom öronpropparna och får benen att skallra. En kille i lång rock och hästsvans staplar ut från byggnaden och ser överkörd ut. ”Jag hade en nära basen-upplevelse”, säger han.

ARTIKELN HANDLAR OM