ÅSIKT

Byn är ett museum för elände

Ivan Bunin får svenska proletärförfattare att verka ljusa och lättsinniga

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bunin bli Lussad för i Stockholm 1933.

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Torsten Kälvemark läser Ivan Bunins Byn, utgiven 1910.

Jag stannar på sidan 137 i Ivan Bunins mest berömda verk: Byn. Då har just en av huvudpersonerna, den välartade Kuzma, skrikit åt en man som heter Akim: ”Du är ett as till bonde! Du är ett vilddjur!” Och fått svaret (i Ruth Wedin Rothsteins nyanserade översättning) ”Kyss mig i r-n!”.

Sedan tröttnar jag.

Trots sitt utbrott på just den här sidan brukar Kuzma betecknas som ”romantiker” och ”drömmare” medan hans bror Tichon får epitet som ”handlingsmänniska” och ”cyniker”. Det är kring dem som handlingen vävs i en tid när Ryssland skakas av förskalven till den stora revolutionen och bondeklassen ett halvsekel efter livegenskapens upphävande fortfarande är nedpressad i misär.

Den volym jag äger består egentligen av två delar men de utges traditionellt under samlingsnamnet Byn. För mig är ­boken en död klassiker men ­eftersom jag är osäker på mitt litterära omdöme försöker jag hitta objektiva kriterier för saken.

Ett tecken förefaller vara att den i bibliotekskatalogerna på nätet ingenstans markeras som utlånad. En av de stora nätbokhandlarna vill ha tio dagar på sig för att plocka fram den. På en antikvarisk sajt kan man hitta ett häftat exemplar från 1933 som bara är delvis uppskuret. Läsaren tycks ha tröttnat på halva ­vägen.

Det var 1933 som Bunin fick ­Nobelpriset i litteratur. Hans skildring av det ryska bondelivet i Byn vägde tungt i meritportföljen. Priskommitténs sekreterare Per Hallström hade visserligen redan 1931 tvekat inför Bunins författarskap men ville då rättfärdiga sin hållning med att den kanske berodde på ”alla tolkningars otillräcklighet att återge den vid det ursprungliga uttrycket bundna kvintessensen av diktarens konst.”

Fast det var nog inte översättarna det var fel på utan snarare Bunin. Författarens ambition att visa en bild av bonde­klassen som skilde sig från slavofilernas idealisering av livet på landet var i och för sig lovvärd. Men han hamnade å ­andra sidan i en eländeskrönika av ytligt ­berättande och svag psykologi. De svenska proletärförfattarna ter sig vid en jämförelse som ljust lättsinniga. Även hans stödjare Maxim Gorkij tyckte att det nog blev extra allt: ”För mycket material. Varje sida liknar ett museum”.

Så kan man kanske se det. Och jag tröttnar alltså ungefär halvvägs under promenaden genom detta museum.