ÅSIKT

Mardrömmarnas stad

David Nyman hatar LA – anusblekningarnas hem

Hipster-Thailand Los Angeles har gått från att vara vulgärt till populärt. Foto: Istockphoto
KULTUR

Los Angeles har blivit den svenska medelklassens nya älskling – ett Hipster-Thailand med milslånga stränder, palmer, stora skägg och mikrobryggd öl.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Men jag har hatat varje sekund i LA. För ingenstans är det globala, politiska självbedrägeriet tydligare än på världens mest skenheliga plats.

Jag köper en bil.

Det är en repig, svart Toyota Prius 2004 som måsarna omsorgsfullt målat vitspräcklig. Jag har lämnat över kuvertet med fem tusen dollar, och nu står jag här i säljarens vardagsrum på Oakwood Avenue för att skriva på ägarbeviset. ­Efter ett och ett halvt år är det här mitt sista försök att passa in i Los Angeles, världens biltätaste storstad. Jag måste vara desperat, för jag har inte ens körkort.

Klichén är sann: Allt handlar om bilar här. Om folk undantagsvis inte pratar om sina nya Audis pratar de om utbyggnaden av the 405, om den helvetiska morgonrusningen eller om smogen den ­genererar. Angelenos (invånarna i LA) säger att de har en lägenhet någonstans, men egentligen bor de här: bakom en ratt, evigt fast i trafiken på en tolvfilig motorväg.

Det är på dessa motorvägar jag har lärt mig att hata Los Angeles.

Man kan argumentera för att jag har fel: staden har 325 soldagar per år, milslånga stränder, gigantiskt kulturellt och gastronomiskt utbud. Den är ­etniskt diversifierad och bitvis strålande vacker. Dessutom anses det vara en av USA:s mest liberala städer: samkönade äktenskap har varit lag­liga sedan 2008 och i valet 2016 väntas marijuana släppas fritt. Dessa faktorer, kombinerat med de plötsligt mycket billiga flygresorna, har gjort att fler svenskar än ­någonsin reser till Los Angeles i sommar. På nittiotalet skrattade man åt LA:s vulgära stil, Jay Leno och anusblekningar – nu håller det på att bli coolare än New York, en plats svenskar gärna vill kunna säga att de varit på, frekvent återvänder till och älskar.

Men som en vän brukar säga: ett blekt anus är också ett anus.

Låt mig förklara.

Jag flyttade till LA för en amerikansk tjej och hamnade i öknen. Reseda, i San Fernando Valley norr om bergen, är mest känt som inspelningsplats för många ­filmer och tv-serier. Man väljer området eftersom det ser ut som en generisk amerikansk förort: långa, raka gator med identiska småhus och en bensinmack i varje korsning. Det var här jag upptäckte att jag var fast. I en notoriskt utspridd stad med opålitliga bussar, och ett tunnelbanenät så litet att många invånare ­inte ens känner till att det finns, är det en klassfråga till och med att kunna ta sig till mataffären. Ska man komma någon vart, socialt eller geografiskt, måste man köra själv.

Så jag kör själv. Utan körkort. Via ­Beverly, ner Fairfax och österut på the 10, mot de områden där körkort har ­begränsad betydelse eftersom man ändå inte har råd med bil. East LA är en plats dit turister aldrig kommer. När man mest tillbringar sina ­dagar i bältet mellan Santa Monica och Silver Lake, där maten är mexikansk men människorna vita, missar man därför lätt att Kalifornien består av en majoritet latinos. I valet 2016 kommer den gruppen för första gången att ­utgöra en väljarmajoritet. I stor utsträckning är de mexikanska och salvadorianska invandrarna den nya underklassen här, de som gör LA till den storstad i USA som har högst fattigdomsnivå. Om man ska generalisera bor det stora ­familjer i mikroskopiska lägenheter. De har flera jobb samtidigt, alla med minimi­lön och utan anställningstrygghet. De tar springnota från sjuk­husen eftersom de, trots Medicaid, inte har råd med försäkring. Men inget av detta syns från stranden.

Jag kör i över en timme för att komma till Venice. Här ute vid kusten håller de rika på att mjölka sin hemstad torr. Eftersom Los Angeles är byggt i en sorts ökenområde växer få saker naturligt här: ­varje palm är importerad och planterad, varje gräsplätt fejk, varje grönt träd måste vattnas eftersom det aldrig regnar. Nu har myndigheterna börjat begränsa vattenanvändningen för att reserverna inte ska ta slut, samtidigt gör många stora pengar på att inreda hållbara trädgårdar med ökenväxter. Givetvis måste även undergången ge en viss profit.

På många sätt skiljer sig visserligen ­inte Los Angeles från många andra storstäder. Segregationen, fattigdomen – det hade kunnat vara vilken metropol som helst. Kanske är det magnituden av klasskontrasterna som är problematisk, kanske är det invånarnas egen blindhet eller omvärldens ­absurt okritiska uppfattning om staden som gör LA till en obehaglig plats. Eller så handlar det bara om den skenheliga självbilden. Medan stora ­delar av USA inte hymlar med sina generösa vapenlagar, mega­konsumistiska ­levnadssätt och ­galopperande klassklyftor tycker sig Los Angeles som kollektiv på något sätt stå fritt från, och över, sin ­nation.

Varuhusen säljer ekologiskt odlad frukt och har av miljöskäl slutat med plastpåsar, många engagerar sig ideellt i strandsanering eller skryter om att man skaffat en miljöbil i stället för SUV – samtidigt hänger smogen tät över alla stadens artificiella gräsmattor, de oavbrutet pumpande vattenspridarna och mexikanen som sköter dem.

Där är kärnan: Hur Los Angeles än framstår kan man vara säker på att motsatsen är mer sann. Det enda riktigt ­pålitliga med den här staden är solen.

Så i början av juli ger jag upp och flyttar hem. Jag säljer Priusen till ett par i yngre medelåldern. När jag möter dem för att lämna över nycklarna har de med sig en liten hund som heter Matilda, ­kanske chihuahua, sannolikt anorektisk. Jag frågar om hunden är sjuk.

Inte alls, säger mannen som bär henne i famnen, hon går på raw food-diet.