ÅSIKT

Helhjärtat mörker

Martin Aagård sätter ner foten och försvarar True Detective

Rachel McAdams spelar den kvinnliga huvudrollen i säsong två av "True detective". Foto: Lacey Terrell/HBO
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är dags att sätta ner foten i årets största kulturbråk.

Nej, det handlar inte om Kulturmannen, makten över musiken eller varför dansk poesi är bättre än svensk utan om frågan på allas läppar – är verk­ligen True detective en bra tv-serie?

Många har försökt sabla ner Nic Pizzolattos skapelse på sistone: ”Totalt absurd” och ”en fantastisk katastrof” är några kritikeromdömen som fällts om den smutsiga Los Angeles-historien.

Synpunkter som kanske är berättigade, men som mest avslöjar något om kritikernas konstsyn. För visst är stölderna från David Lynch ­besvärande många, visst är handlingen så löjligt komplicerad att ett helt ­avsnitt ägnas åt att bara prata om vad som hänt i de tidigare avsnitten. Och visst slutade första säsongen med det största antiklimaxet ­sedan korvgrillningen i Maramö.

Men – True detective är ett helhjärtat försök att göra tvättäkta genrefilm. Det är det enda som binder samman första säsongens southern gothic med andra säsongens LA noir.

Och då får man inte backa.

En korrupt polis måste vara korrupt bortom alla gränser. En tom bar måste vara helt öde och den sorg­liga trubaduren sorgligare än något du ­tidigare hört. När Colin Farrell drar i sig en påse kokain duger bara att han lyssnar på New York Dolls på högsta volym. En eldstrid blir en gigantisk massaker och skoningslöst korkade repliker som ”Everything is fucking” måste levereras på största möjliga allvar.

Tricket är gammalt. Quentin Tarantino har byggt hela sin karriär på att uppdatera utdöda genrer. Men där han aldrig släppt sin ironiska grimas så går True detective in i LA noir-genren med bultande hjärta och en förhoppning att verkligen skapa ett nytt mästerverk. True ­Detective försöker ta plats vid ­sidan om Fritz Langs The big heat, Sunset boulevard, Lynchs Mulholland drive, Polanskis Chinatown eller för den delen Pynchons Inherent vice.

Huvudpersonen med det udda efternamnet Ani Bezzerides har till och med uppkallats efter manusförfattaren A I Bezzerides som skrev noirklassikerna Kiss me deadly och The Long haul, bägge med Los Angeles som fond. Pizzolatto har gjort sin läxa.

Om det blir ytter­ligare en säsong skulle jag inte för­vånas om den var en renodlad vilda västern.

I kväll sänds sista avsnittet av säsong två på HBO.