ÅSIKT

Tolkningsfråga

Eli Göndör: de nyfunna korantexterna kommer inte att påverka världens muslimers trosuppfattning

Urkund Koranfragmenten som finns på universitetet i Birmingham är sannolikt från mellan år 568 och 645. Foto: Frank Augstein
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I slutet på juli offentliggjorde universitetet i Birmingham vad som ­anses vara en av de äldsta korantexterna hittills. Susan Worrall, som är ansvarig för den speciella samlingen, menar att det med 95 procents ­säkerhet går att fastställa att ­dokumenten är från mellan år 568 och 645 och innehåller delar av sura (kapitel) 18-20.

Därmed har texterna rimligtvis skrivits under profeten Muhammads livstid, som anses ha varit mellan år 570 och 632. 



Sannolikt kommer fyndet vare sig ­påverka troende muslimers uppfattning om hur Koranen tillkommit eller hur gängse forskning anser att den i sin nuvarande form sammanställts. Icke ­desto mindre har fyndet lett till en diskussion om hur det skulle kunna påverka muslimers syn på Koranen.

Diskussionerna påminner delvis om ­reaktionerna på Dödahavsrullarna som hittades i Juda öken, Västbanken mellan år 1946 och 1956 och bland annat innehöll ­bibeltexter från det sista århundradet ­före och det första århundradet efter vår gemensamma tideräknings början. Fynden, ­menade man, skulle kunna frånta ­Bibeln sin status i och med att det nu var bevisat att de faktiskt skrivits av männi­skor som raderat, justerat och förändrat i texten.

Uppfattningen utgår ifrån att urkund­erna påverkar religionsutövningen snarare än att tolkningen av urkunderna gör det – vilket är stor skillnad.

Det sistnämnda innebär nämligen att människan har kontroll över texterna, vilket leder till en variation i utövning och i förhållningsätt till texterna. Det förstnämnda har framför allt varit en bekväm förklaringsmodell för jude- eller muslimfientliga röster, som lyft fram kontroversiella texter för att försöka bevisa varför judar eller muslimer som kollektiv skulle ha avvikande karaktärsdrag ­eller bete sig på ett visst sätt.

Historien visar dock att det ­inte är ­religiösa texter som bestämmer männi­skors beteende. ­Snarare försöker männi­skor tolka texterna för att anpassa religions­utövningen till sin samtid. Förändringar har framför allt skett när en begränsad elit fråntagits sitt texttolkningsföreträde.

Koranens status och autenticitet byggdes successivt upp av människor.

För djupt troende och gudfruktiga räckte det inte med att vem som helst påstod sig veta hur texterna kunde tolkas. De som hade för avsikt att anpassa sitt liv efter koranens texter krävde bevis för att Profeten verkligen var källan. Profetens närmaste, de som levt med ­honom och kunde berätta om hur han levt sitt liv, var lämpliga vittnen. När generationen omedelbara ögonvittnen dog ut fick det duga med vad nästa generation fått höra av den första generationen ögonvittnen och så vidare. Tillförlitligheten i uppgifterna värderades utifrån trovärdigheten i överföringskedjan.

Koranen lästes inte som vilken annan bok som helst och tolkades heller inte ­individuellt. Läromästare som kopplades till kedjan av auktoriteter vars ursprung var knutet till den som skrivit texten, ­läste och kommenterade texterna högt. Därmed utvecklades i mindre ­utsträckning ett system för överföring av kunskap och i större ­utsträckning en överföring av auktoritet.

Koranskolornas utveckling och formbildning kan ses som ett resultat av grupper med lärda män mindre oense med varandra än med någon annan. De formades som lokala studiecenter knutna till geografiska områden där Basra, ­Kufa, Medina och Damaskus utvecklade sina egna traditioner.

Varje skola utvecklade sin egen tradition som legitimerade de egna auktoriteterna och höll främmande tankar på avstånd.

Därmed sanktionerades en begränsad grupp till att både bestämma Koranens status och hur den borde tolkas. ­Eftersom Koranen ger svar på hur varje detalj i en människas liv bör levas, skaffade sig auktoriteterna med tolkningsföreträde makten att kontrollera ­individers liv in i minsta detalj.

De senaste 50 åren har dock stora förändringar skett. Framför allt beror det på en allt mer omfattande läskunnighet, inte minst i arabiskmuslimska omgivningar. Visserligen varierar situationen från land till land, men överallt eroderade de tidigare hierarkierna som gjort anspråk på makt genom traditionella strukturer.

Därför blir det också allt vanligare att i muslimska världar acceptera att flera olika röster ges tolkningsutrymme.

I dag argumenterar i princip varje ledar­gestalt inom Muslimska Brödraskapet i Egypten för att kvinnor ska studera – ­eftersom det står i Koranen. Visserligen ska de inte studera vad som helst och hur som helst, men för 50 år sedan var blotta tanken på en sådan position omöjlig, ­inte minst för att koranen tolkades till precis motsatt budskap.

I det enorma utbud av mot­sägelser som förekommer i Koranen kan var och en ­finna precis vad den söker efter. Därför är också det religiösa utövandet bland muslimer lika ­variationsrikt som inom vilken annan religion som helst.

Den centraliserade makt och det tolkningsföreträde som vissa religiösa företrädare hittills haft kan med fördel jämföras med den som katolska kyrkan länge hade över Bibeln. Vad som förändrade ­synen på Bibeln bland kristna var olika reformer som i ett längre perspektiv var beroende av allmän läskunnighet.

Att något står i Koranen säger således inget om hur muslimer i allmänhet ser på tillvaron. Gruppen muslimer som bryr sig om vad som står i koranen är för närvarande dessutom en successivt minskande skara. Men för religiösa männi­skor som anser att Koranen är viktig kommer tolkningar som möjliggör förändring att utvecklas.

Muslimer världen över har fullt upp med att hitta en väg ur det kaos som för närvarande förekommer i muslimska omgivningar. Det senaste fyndet av koran­text kommer inte att förändra ­något. Och oavsett hur islam tar sig ur sitt stålbad eller vilka olika variationer på ­religionsutövning som kommer att ­gestalta sig i framtiden kan alla alternativen motiveras med vad som står i koranen.

Eli Göndör, fil dr i religionshistoria Stockholms universitet och senior fellow på Timbro