ÅSIKT

Arbetarklassens bästa kompis

Lidija Praizovic om förändringskraften hos världens starkaste tjej

© Ingrid Vang Nyman / Saltkråkan AB
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad krävs för att klassresa?

I våras läste jag med stort intresse Therese Bohmans artikel ”Klaga inte på den duktiga flickan” (Expressen 15 april), där hon vill rädda duktiga flickor från den ”enerverande och till intet förpliktigande, populärfeministiskt peppiga hållning (…) som uppmanar tjejer att sluta vara duktiga”. Bohman och många andra (nu senast Alice Teodorescu i sitt sommarprat 27 juli) hävdar att duktighet är det ideal som den kvinnliga underdogen behöver anamma för att klassresa uppåt. Att vara vild har man bara råd med om man redan sitter på höga hästar, och har ett skyddsnät som tar emot en när man spårar ur.

Bohmans artikel illustreras med bland annat en bild av den tokiga och busiga Pippi Långstrump och den lydiga och ordningssamma Annika.

Efter att under sommaren ha funderat, och nu dessutom läst den nyutkomna Boken om Pippi Långstrump som samlar de flesta av Pippi-berättelserna, vill jag hävda att Bohmans och Teodorescus erfarenhet och tes knappast är en sanning med stort S. Jag menar att det går bättre både för världen och de uppåtsträvande arbetarklassflickorna om de är utrustade med en högre dos av Pippis egensinniga rebelliskhet, än av Annikas kontrollerade konventionalitet.

Ett exempel är jaget i Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen. Hon identifierar sig mer med Pippi än med Annika, och hon både klassreser och strävar efter att förändra världen.

Som litteraturkritiker har jag också rätt att bedöma klassresestilen estetiskt och litterärt, och det måste sägas: Annika är så välartad och tråkig att klockorna stannar. Hon och Tommy är de mest ointressanta och oinspirerande karaktärerna jag någonsin mött i litteraturen. Om det inte vore för Pippis livlighet, lyster och kreativitet – ständigt drar hon med dem på sina äventyr – skulle de förruttna av tristess, instängda som de är i sina städade rum, skolans pluttifikationstabell och krocketrundorna med föräldrarna.

Det enda som håller Tommy och Annika flytande är deras trygga och medelklassiga Svenssonbakgrund. I synnerhet Annika har noll eget driv och överlevnadsinstinkt.

Annikas ängslighet och präktighet innebär inte bara att hon helt saknar förmåga att förflytta sin egen position i systemet. Värre är att hon helt saknar förmåga att förändra det rådande systemet. Annika är en stel och blodfattig porslinsdocka, en död och orörlig borgarprinsessa. För mig är det obegripligt hur man kan ha henne som ett ideal för arbetarflickors uppåtgående klassresor.

Pippi är något helt annat. Hon är en sann och orädd rebell, som alltid sätter sig upp mot vuxenvärldens alla patriarkala och borgerliga auktoriteter och normer. Hon är världens starkaste tjej som vinner över världens starkaste man Starke Adolf. Hon ifrågasätter skolans abstrakta och meningslösa kunskap till förmån för en som bygger på liv och praktik. Inte minst visar hon hur mycket falska sanningar, tomma föreställningar och felaktiga regler, som florerar i de vuxnas värld.

Pippi, 9 år, bor själv i ett gammalt hus, och hennes närmaste familj är en apa och en häst. Hennes mamma är död och hennes pappa är söderhavskung. Själv känner sig Pippi lika hemma i den svenska småstaden som på Kurrekurreduttön i Söderhavet. Hon har vänner både bland de vita och svarta barnen. Hon ska, precis som Kathy Ackers litterära alter egon, bli sjörövare när hon blir stor.

Pippi tangerar hela tiden det omöjliga och gränslösa.

Självklart är hon långtifrån genomsympatisk, det är sällan divor. Hon har ett behov av att alltid stå i centrum och hålla i rodret, som gör att andra människor mest fungerar som bakgrundsfigurer och bekräftelsepublik i hennes shower och maktdemonstrationer.

Dessutom finns groteskt mycket rasism, exotism och kolonialism i boken, särskilt när Pippi är och hälsar på sin pappa, kung i Söderhavet. Även om ordet ”negerkung” nu är utbytt mot ”söderhavskung”, så genomsyrar ju samma farliga maktstrukturer fortfarande berättelsen, och gör många episoder outhärdliga att läsa.

Ändå kan jag förstå att Pippi-böckerna, när de kom ut i Sverige för 70 år sedan, faktiskt hade en antirasistisk effekt. Pippi vägrar, till skillnad från sin far, att regera över de svarta barnen och idiotiskt kalla sig ”kurreduttprinsessa”. Hon hoppar ner från tronen och vill vara deras vän och jämlike.

Trots en del problematiska fläckar vill jag ändå uppmana den uppåtsträvande arbetarklassens föräldrar att fostra sina barn till Pippor och inte till Annikor. För Pippiflickor har inte bara potential att själva klassresa, utan också – i synnerhet om de med tiden lär sig lite ödmjukhet – att i grunden förändra världen.

PS. Med det inte sagt att de vilda flickornas liv är en dans på rosor. Pippi är i grunden bottenlöst ensam, Kathy Ackers karaktärer går ner sig i destruktivitet och vansinne, och Åsa i Mig äger ingen delar en rad problem med de duktiga flickorna. På sin pappas – den alkoholiserade härdarmästaren Leif Anderssons – dödsbädd, vill hon säga till honom ”att det inte var hans fel att mitt livstema varit prestationsångest och rädsla att bli övergiven”.

Den rebelliska klassresenären skiljer sig kanske bara på en punkt från den duktiga, nämligen att hon alltid och även fortsättningsvis strävar efter något annat och mer, en mer storslagen och fantastisk världsordning, än den redan givna: ”Jag skulle lägga mitt huvud intill hans och viska att utopin om en herrelös värld utan klasser, nationer, pengar, krig och konkurrens fortfarande är den vackraste dröm jag hört.”

FAKTA

Boken om Pippi Långstrump

Astrid Lindgren

Nyutgåva, reviderad (första utg 1945), Rabén&Sjögren