ÅSIKT

Stoorverk på dialekt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stina Stoors (född 1982) debut gör Aftonbladets Lennart Bromander glad.

Novelldebutanten Stina Stoor har blivit sin hemby Balåliden trogen, en by som ligger ett - norrländskt - stenkast från tungviktigt litterära trakter, Torgny Lindgrens, P O Enquists och Sara Lidmans Västerbotten. Vi vet genom deras romaner att i dessa norrländska inlandsbyar talas en enastående märgfull och expressiv svenska.

Att det språket fortfarande lever bekräftar Stina Stoor med sina noveller. De innebär vad man kan kalla det dialektala språkets triumf, som det känns svårt att ge riktig rättvisa på en recensents bleksiktiga rikssvenska.

Inte så att hon är ute efter att med sitt språk skapa lokaldoft och provins­prägel. Det geografiska är ointressant i Stina Stoors noveller, men från det språk som hennes ursprung gett henne har hon utformat ett litterärt idiom, som ger stark pregnans åt människor och situationer och samtidigt en härlig fräschör åt det som skulle ha blivit banalt på genomsnittssvenska.

Ett exempel. I ”Älskaren” berättas om Gun, som uppvaktas av en litet äldre man. Han tar så småningom för vana att komma hem till henne även när hon inte är hemma, vilket hon tycker är trevligt, tills en dag:

”Men en tisdag i början av februari hade han.

Alltså.

Det var först Zündappen därute och den vanliga glädjen. Sen. På teven, Schladming, Österrike, man åkte utför backar, alpint.

Jo, teven stod på.

Och en Arnt hade somnat av, i hennes soffa under den brunrandiga yllefilten.

Jo.

Han hade alltså: Kommit dit. Sett på teve.

Somnat av.

Så.

Till alpint.

Man åkte utför backar, och en Arnt hade varit kall när hon kom hem.”

Stina Stoor har som synes också en tämligen oemotståndlig drastisk humor, som finns där även när hon är allvarlig. Och hennes hårt elliptiska stil ger rytm åt både människor och händelser.

Flera av novellerna har ett starkt barnperspektiv. I ”Ojura” är det den lilla flickan Sandras synvinkel som gäller. Hennes familj är påtagligt ett slags sociala outsiders i bygden, och för läsaren tycks hemmet efter moderns död vara i förfall. Fadern är hygglig men inkompetent, storasyster tonårs­ilsken inför ett ansvar hon inte förmår leva upp till. Men Sandra ser inte det där, hon lever i en konkret värld fylld av ett myller av detaljer som hon med självklar nyfikenhet och barnslig skarpsyn tar del av utan att värdera. Hela det sociala sammanhanget är det upp till läsaren att få syn på.

Barns svartsjuka och småsinthet gestaltas osentimentalt och oförbehållsamt i ett par andra noveller men samtidigt med inkännande förståelse. Sista novellen ”För vår del” har drag av Stig Dagerman, fast på ett helt annat Stina Stoorskt språk.

Bli som folk är en debut som verkligen gör mig glad, men är det något som jag möjligen vill anmärka i kanten, är det att Stina Stoor ibland verkar ha svårt att veta hur hon bäst ska avsluta en historia.

Mer än en gång har jag på känn att hon prövat olika slut, men till sist bestämt sig utan att vara helt övertygad. Kanske det hade varit bättre att ha tålamod och vänta ut det rätta slutet.

FAKTA

NOVELLER

Bli som folk

Stina Stoor

Norstedts