ÅSIKT

Filmaren som vägrade ta regi

Jon Asp njuter av Joe Hill och andra restaurerade klassiker i nya Widerbergboxen

Filmbukett av mästerregissören Bo Widerberg (1930-1997) vid filmatiseringen av Hamsundramat ”Victoria” (1979).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk filmhistoria är till stor del historien om motarbetade outsiders och stigmatiserade excentriker. Efterkrigstidens främsta filmare var ofta förminskade och förhindrade, eller i bästa fall närda av yttre och inre konflikter.

Ingmar Bergman behövde mer än femton filmer, varav flera beställningsjobb, för sitt utländska och därpå följande inhemska genombrott. Han lyckades ändå aldrig bli profet i eget land.

Mai Zetterling drogs i praktiken med dubbla utanförskap, som visionär och kvinna. Den omständlige Roy Andersson vigde 25 år till reklamfilmen efter de tondöva sågningarna av Giliap 1975. Flera valde att nappa på utländska propåer, däribland Jan Troell.

Bo Widerberg var sannolikt den mest excentriske av dem alla: impulsiv, kompromisslös och högljudd, med bristande sinne för organisation och budget. Kanske delvis på grund av hans hypomani, häromåret beskriven i Mårten Blomkvists Widerbergbiografi.

1963 slog Widerberg igenom med både Barnvagnen och Kvarteret Korpen. Samma år fick kvalitetsfilmen sin garant genom filmavtalet. 

Möjligen förväntade han sig därmed ett livslångt carte blanche, men han tilläts aldrig riktigt komma in i den gräddfilen.

Karriären finns nu samlad i ännu en dvd-box, utgiven av Studio S tillsammans med Kungliga biblioteket, som täcker flera av de sista luckorna i Widerbergs länge försummade filmografi: den charmiga men alltför ojämna Fimpen (1974), en blytung tv-dramatisering av En handelsresandes död (1979) med storartade prestationer av bland andra Birgitta Valberg och Börje Ahlstedt. Den omöjliga Hamsun-filmatiseringen Victoria (1979) i lag med en tysk b-filmsproducent, samt den allra sista filmen Lust och fägring stor (1995), tillsammans med Kvarteret Korpen och Ådalen 31 de av Widerbergs verk som Oscarnominerades.

Här framträder en filmstil i egen rätt, bortom ekonomiska villkor: arbetarklassförfattaren som i samband med Nya vågens genomslag lockades av gatans omedelbara estetik. Inte så mycket för att förläna filmvärlden sin begåvade penna eller omkullkasta apparaturen – Widerberg kom till inspelning med gula lappar i stället för manus – utan för att ge sina samlade intryck av tillvaron. Ofta i ett försök att poetisera och privatisera det politiska, även då det fanns en historisk förlaga.

Av störst intresse är Joe Hill, från 1971, en länge försvunnen raritet som nu restaurerats fint ur ett upphittat negativ i USA. Inte bara för att titelpersonen, den svenske socialisten och fackföreningsmannen i det tidiga 1900-talets USA, avrättades för exakt hundra år sen. Eller för att det är ett av Widerbergs främsta verk, bättre än till exempel Ådalen 31. Utan mest för att Joe Hill är kongenialisk Widerberg, både till idé och utförande: filmen om en sjungande agitator, en impulsernas man med musikaliteten som främsta nummer, som offrade sitt liv för rätten att organisera sig, men som också förstod att tillvarata de små njutningarna.

Det var pionjärproducenten Robert Evans på Paramount som nappade på idén och gav Widerberg full frihet med helsvenskt team. Förarbetet var knappt och logistiken på bortaplan tung. Dessutom var Widerberg sjuk. I en av flera nyproducerade intervjufilmer som medföljer dvd-utgåvan berättar Peter Schildt om hur han som ung regiassistent nattetid jagade sömnmedel i New Yorks drugstores för Widerbergs räkning, när han inte vakade vid regissörens sida med godnattsagor.

Till slut tröt Widerbergs ork och han la ner filmen. Senare på hemmaplan såg han värdet i tagningarna och en möjlighet att fullborda inspelningen i Sverige. Så fortsatte berättelsen om Joe Hill –Gröndal blev plötsligt San Diego – och ännu ett stycke svensk filmhistoria kunde skrivas.

Det är en film som sjuder av liv, som så ofta hos Widerberg i de enskilda sekvenserna. Inte minst inledningsvis i New York, råheten som varvas med det ömma. Joe Hill kämpar för det dagliga brödet bland verklighetens utsatta – arbetarna – kvällstid flyr han misären för att tjuvlyssna utanför stadens opera, snart i sällskap av en italienska som också är ny i stan.

Den politiska medvetenheten löper parallellt med fascinationen för konstens verkan. Joe Hill bär ständigt sin banjo på ryggen, i en film som handlar inte bara om bröd utan också om rosor. Än en gång framstår Thommy Berggren som Widerbergs särklassigt viktigaste vapendragare, lika storartad som i debutfilmerna.

Joe Hill tilldelades jurypriset i Cannes och framkallar än i dag våta drömmar hos franska regissörer. Svenska kritiker var inte lika positiva. Widerberg ansågs återigen ha placerat revolutionsidén i ett alltför bildskönt skimmer. 

Redan innan Widerberg debuterade hade han myntat det välkända omdömet om ”dalahästen Bergman” för dennes vertikala, verklighetsfrånvända filmer. En kritik som senare skulle drabba Widerberg själv. Kanske krävs en viss distans till verkligheten, i alla fall för filmare som kämpar inte bara för att överleva samtidens alltmer slipade maskineri, utan i någon grad vill leva vidare, också utanför de närmaste gränserna.

FAKTA

DVD-BOX

Widerbergboxen

”Joe Hill”, ”Fimpen”, ”Victoria”, ”Lust och fägring stor”, ”En handelsresandes död”, ”Liv till varje pris” m m.

Studio S Entertainment och Kungliga biblioteket