ÅSIKT

Hjälplös när allt står på spel

Jack Hildén läser Tom Malmquists fysiskt smärtsamma bok om kärlek, föräldraskap – och gränslös sorg

Foto: Viktor Gårdsäter
Blev ensam pappa Poeten Tom Malmquists (född 1978) älskade Karin dog samtidigt som paret fick en dotter. Boken om den chockartade upplevelsen tar andan ur Jack Hildén.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tom springer fram och tillbaka i kulvertarna på Karolinska sjukhuset. Han sover inte, vill inte äta. Det enda han har kontroll över är att lämna filtar med mamma Karins doft till deras nyfödda dotter Livia, och doft från dottern till modern. Uppdraget tar han på sig med största allvar.

Livia har förlösts hastigt och alldeles för tidigt, eftersom Karin insjuknat nästan lika hastigt i leukemi. För en vecka sedan var de ett vanligt förväntansfullt par. Men i inledningen av Tom Malmquists första prosaverk (tidigare har han skrivit diktsamlingarna Sudden death och Fadersmjölken) är han inkastad i en tillvaro där allt står på spel, och han förstår inte ens språket. 

Det är en tacksam litterär utgångspunkt. Brännpunkten är så närvarande att Malmquist knappt behöver göra något för att synliggöra den. Bara anteckna, anteckna, som den författare han är. Det febrila registrerandet som dominerar inledningen är dels ett sätt att kunna återge skeendet om Karin skulle vakna upp, hon har nämligen varit svårt sjuk förut och då har Tom inte kunnat svara på frågorna. 

Men det är också ett sätt för det autofiktiva jaget att försöka förstå och i viss mån distansera sig från verkligheten. En sorts sjukdom i sig, att mitt i allt det jävligaste kunna identifiera vad som har ett litterärt värde. 

Sjukhuset är fullt av detaljer som är avskalade och fyllda av vacker prosa: ”Hon har gummihandskar på sig när hon spärrar upp Karins ögonlock. Höger öga är rött, det ser ut som ett fisköga. Det rinner plasma ur tårkanalerna”. 

När de känslomässiga utbrotten väl kommer blir de nästan chockartade: ”Vad gjorde jag då? Vad gjorde jag när Karin valde kläder till vårt barn?”

I Tennessee åkte jag bil med en man som hette Tom, och han hade hört att hans namn på svenska hade samma betydelse som ”empty”. Det kändes inte så kul, tyckte han. 

Så är det med Tom på Karolinska. -Existensen upphör, samtidigt som han är den enda med förmågan att berätta. Kontakten med omvärlden bryts. Anhöriga försöker nå fram men telefonmottagningen är dålig. 

Texten är tät och de långa dialogerna liksom invävda. Det är stundtals störande men också andlöst. Maktlösheten, både inför personal, system och den man älskar men inte kan rädda, har sällan varit så exakt gestaltad som här. Tom säger ”tack” till läkarna nästan oavsett vad de har att säga. Som att artighet eventuellt, kanske, leder till att de behandlar Karin lite bättre.

Malmquist beskriver varje möte med allt ifrån undersköterskor till överläkare på ett minutiöst sätt som blottlägger den där ilningen när man som patient inser att läkare också är vanliga människor. De är som föräldrar. Helst ska de vara maskiner som ger och ger på toppen av sin förmåga, utan att behöva något själva. ”Ja, så här blir det när man jobbar för mycket”, är en påminnelse om människorna bakom maskerna. Så även när Tom får beskedet om platsbrist på ECMO-enheten och de måste transportera Karin manuellt till THIVA, vilket innebär en lång vandring genom kulvertarna där minsta felsteg innebär Karins död. Saker sköts inte alltid optimalt. Men om man ska vara cynisk och behandla detta som en bok, vilket ibland känns svårt, är det mycket effektivt.

Det är framför allt den första tiden på sjukhuset som många har tagit fasta på i Varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, inklusive jag, och det beror på intensiteten. Men till slut blir ju Tom tvungen att lämna KS och försöka vara förälder på egen hand. Här tappar boken en smula av sitt frenetiska tempo. Andra historier vecklar ut sig, som komplicerar inledningen där allt handlar om gränslös kärlek och desperation. 

Karin och Toms förhållande var såklart som vilket som helst, kantat av svartsjuka och tjafs. Deras långa dialoger om vilken film de ska se visar upp en annan sida hos jaget som även gått att ana under sjukhusvistelsen; en kontrollerande och stundtals obehaglig person som kan slå om när som helst. 

I vissa stunder blir det svårt att inte döma Tom. Det vore verkligen meningslösa fördömanden. Lika meningslöst som det vore att läsa boken som någon sorts carpe diem-manual, en uppmaning att leva i varje sekund, ta till vara på ögonblicken. Det gör man ju ändå inte. Det är bara så här det blir. Så kan en kärlekshistoria också se ut. Fysiskt smärtsam till den gräns där jag nästan önskar att jag sluppit läsa den.

FAKTA

PROSA

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Tom Malmquist

Natur & Kultur