ÅSIKT

Mediekrisens stora vinnare

Åsa Linderborg: I den nya klickekonomin vill alla prata om SD:s frågor

Foto: Stefan Mattsson
SD-ledaren Jimmie Åkesson kan le åt mediernas kris. Jakten på lönsamhet har kapat en högerpopulistisk klickokrati.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Honoré de Balzac.

Sommarens omläsning av Förlorade illusioner fick mig att studsa till.

Den garvade journalisten Etienne Lousteau är Luciens ciceron in i tidningsbranschens villkor. Den som ska klara livhanken måste mot betalning skriva om varor som företag skickar till redaktionen – Sultanpasta, Brasilianska mixturen etc. ”Därför står mina inkomster i ett visst förhållande till objekten.”

I dag sker samma sak fast i större skala. Mediehusen gör redaktionell text av det som tidigare var tydligt markerade annonser. Det kallas advertorial eller native content. När annonsmarknaden sugs upp av Facebook och Google måste mediehusen hitta nya affärsområden.

Honoré de Balzac skrev sitt tvåbandsverk åren 1835–1843. Då var journalistiken i sin linda och sen dess har mycket trycksvärta runnit mellan falsarna, men vissa passager i romanen har ändå häpnadsväckande aktualitet. 

När tidningarna går dåligt hemfaller de åt opportunism, menar Balzac: ”En tidning har inte längre till uppgift att upplysa utan att smickra de olika åsikterna. På detta sätt blir så småningom alla tidningar fega, hycklande, infama, lögnaktiga, mordlystna.” 

Finns det tillräckligt stor köpkraft bland de puckelryggiga, kommer det finnas tidningar som smickrar puckelryggarna. 

Jag läste Förlorade illusioner samtidigt som jag följde opinionsjournalistikens rekordsnabba paradigmskifte. Inom loppet av några sommarveckor började allt fler borgerliga ledarskribenter och kolumnister – samtliga på tidningar som befinner sig i ekonomisk kris – göra högerpopulisternas frågor till sina. 

Skälet är naturligtvis ideologiskt, i opposition kan de borgerliga arenornas män och kvinnor plötsligt vädra åsikter som de under alliansåren teg eller mumlade om. Men i det högerpopulistiska problemområdet finns också en klickekonomi. 

Alla som arbetar med medier vet att artiklar om SD, invandring, tiggare, islamisering och flyktingar skapar uppmärksamhet. Oavsett vad läsaren har för åsikt, klickar hen in. 

Så blir en byline bekräftad. Jag gillas, alltså gills jag. Vem som står för ryggdunkandet är inte alltid så viktigt när man summerar sin arbetsdag. 

En studie från Lunds universitet visar att det våren 2015 hände nåt i sociala medier; allt fler högerpopulister och mer extrema krafter än så, började finna bundsförvanter i ”gammelmedia”. Kolossen som tidigare beskrivits som förlorad åt pk-eliten, uppvisade efter valet avsevärda sprickor i muren. 

De blåbrunas nya strategi är därför att via Twitter och Facebook applådera fram artiklar i etablerad press. Opinionsbildare som nyss skylldes för att vara en del av de mörkläggande krafterna, blev plötsligt väldigt mycket mer delade. Och den känslan, att vara läst, överträffar det mesta. 

Alla skribenter vill stå i strålkastarljuset. Även vi som försvarar människovärdet blir spridda och får klick som vi inte får när vi skriver om andra saker. Även vi som har humanistiska drivkrafter när vi bjuder främlingsfientligheten moteld – och det måste vi ju göra, var ska det här annars sluta? – parasiterar på att högerpopulisterna får sätta agendan. 

Även våra varumärken stärks. Eller med Balzacs ord: ”Polemiken är celebriteternas piedestal”.

Så cynisk är mediekapitalismen. Men problemet är att även public service – som inte måste ha största möjliga avkastning på varje publicerat ord – har lånat ut sig till den högerpopulistiska klickokratin. Alla debattprogram och nyhetssändningar vevar flyktingvolymer och islamism som huvudämne. För det drar tittare och lyssnare.

Public service är visserligen inte annonsberoende, men de brottas med ett kraftigt vikande publikunderlag. När SVT:s Agenda anordnar debatt med och om SD fördubblar de antalet tittare.

Det finns en verklighet – för flyktingarna och flyktingmottagarna – som kräver mediernas uppmärksamhet. Men det finns också en ekonomi i dessa frågor för en mediebransch i kris. Det är den som gör att alla plötsligt bara pratar om SD:s frågor. 

Mediehusen, skrev Balzac, ”dödar idéerna, systemen och människorna, och just därigenom blomstrar de”.