ÅSIKT

Håll huvudet kallt

Åsa Linderborg om krigshetsande bombliberaler och hur vi ska hjälpa Frankrike

1 av 2
Land i sorg Terrorns offer hedras utanför restaurangen Le Petit Cambodge
i Paris där flera gäster sköts till döds för en vecka sedan. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dagens Nyheters förstasida i söndags.

Det har gått en vecka sen terrordådet i Paris och den europeiska kontinenten svallar av känslor. Ilska, rädsla, uppgivenhet, hämndbegär.

Det är på den emotionella grunden som politiken nu läggs.

Alla måste försvara den franska revolutionens maxim Frihet, jämlikhet, broderskap, menar bland andra Dagens Nyheter. Förstasidan i söndags var draperad i Trikoloren.

Det var en ärligt menad solidaritetshandling, men problemet är att den stolta parollen inte varit politisk praktik på många år.

Friheten är kringskuren genom massavlyssningar, övervakningar, gränskontroller och försämrade sociala rättigheter så som arbete åt alla. Jämlikheten är ett ord som inte längre finns; klassklyftorna har växt stadigt de senaste 30 åren och störst förlorare är de som bor i förorter som Saint-Denis. I såna närmast apartheidliknande samhällen är Broderskapet, det vill säga alla människors lika värde, falsk som en festtalare.

En inte obetydlig andel av dem som nu sjunger Marseljäsen eller ropar Leve Frankrike! har med en nyliberal agenda målmedvetet arbetat för att förskingra det revolutionära arvet från 1793 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. 

I röd-vit-blå skrud skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, att varje försök att koppla samman massakrerna i Paris med fransk utrikespolitik ”är felaktiga och direkt motbjudande”. I samma utandning skriver han om sönderfallet i Libyen, men nämner inte att det land som har störst ansvar för Libyens sammanbrott är just Frankrike.

När Sarkozy, omvald med kampanjpengar från Ghadaffi, hetsade fram bomberna över inbördeskrigets Libyen 2011, var det i samarbete med olika islamistiska grupper. Betalningen var fördelaktiga oljekontrakt. En diktator ersattes med fullständig terror, och med den följde folkflykt. I dag flödar vapen och jihadister över gränsen till andra konflikthärdar.

Även i Mali har Frankrike stöttat de islamister man för stunden menar sig ha störst nytta av. Samma sak i Syrien.

In i det sista stöttade man diktatorn Ben Ali och motverkade därmed demokratirörelsen i Tunisien. På samma sätt stöttade man Mubarak i Egypten.

Kanske är det ofint att antyda för ett land i sorg att dödens salar har ett förgemak, också om ingen annan än IS ansvarar för blodbadet 13/11. Men att det skulle vara ”direkt motbjudande” att prata om Frankrikes utrikespolitik är en tillrättavisning som syftar till att motverka en någorlunda saklig historieskrivning.

När USA invaderade Irak stod överraskande nog Frankrike emot. Jaques Chiracs efterträdare Sarkozy ville nåt annat. Hollande pratar nu om kriget mot terrorismen som en gång George W Bush – mannen som startade ett världshistoriskt inferno i en region där ord som frihet, jämlikhet, broderskap aldrig varit så avlägsna som nu.

Tony Blair har i höst bett om nåt slags ursäkt för att han spelat rollen som nyttig idiot. Carl Bildt – som tjänade en rejäl näve dollar som amerikansk krigslobbyist – sa i en av helgens alla P1-sändningar att USA:s invasion av Irak var ”ett fiasko”, men att den ändå inte var inkorrekt. Han är den enda politiker som kan erkänna att han haft fel, och ändå ge sig själv rätt.

De bombliberala opinionsbildarna på världens alla mediehus, de som menar sig stå för det sunda förnuftet, visar ingen omprövning. Wolodarski radar upp Mellanösterns alla eländen i sin söndagstext, men ingenstans medger han att regionens öde beror på en kolonial skuld och att den bestämdes en gång för alla med USA:s anfallskrig mot Afghanistan och Irak.

Förstår vi inte det, kan vi aldrig bekämpa jihadismen.

DN:s ledarsida har spelat en ideologiskt legitimerande roll för den katastrofala utveckling vi nu genomlider. Jag ska inte genera Wolodarski med att citera ur hans av alla så beundrade analyser från 2011 om varför västvärlden, med ett Jas-plan som kuttersmycke, måste bomba Libyen sönder och samman.

Och nu är de i gång igen. Med en retorik som vädjar mer till våra känslor än vårt förnuft, uppmanas vi alla att våldsamt hämnas attentaten mot Paris. Sverige ställer upp, säger regeringen. Det borgerliga kommentariatet ger än en gång sitt bifall.

Men är det nåt vi vet – och det här är ingen ”känsla” – så är det att vårt våld mot Mellanöstern och vårt samarbete med än den ena, än den andra så kallade rebellgruppen föder och stöder extremism.

För att inte tala om USA:s, Frankrikes och även Sveriges band med Saudiarabien, som i decennier varit den ledande finansiären för just islamistisk terrorism. En värdemätare på allvaret i ambitionen att bekämpa terrorism är rimligen hållningen till Saudiarabien. Kommer väst sluta sälja vapen dit och isolera landet diplomatiskt och ekonomiskt?

Vill man stoppa tillförseln av terrorspons från Qatar och Kuwait?

Och hur ska vi göra med Turkiet, som tillåts bomba de kurdiska styrkorna i Syrien? Det är bara de som pressar tillbaka IS på marken, vilket är helt avgörande. Om vi ska skicka vapen, så skicka dem till Peshmerga. Om det vore så enkelt att man kan bomba bort IS, så borde vi skicka alla vapen som är tillgängliga. På samma gång kunde vi sätta punkt för Boko Haram. Men det funkar inte så.

När krigsmaskineriet och dess propagandister återigen hostar i gång måste vi andra hålla huvudet kallt. Besinning är inte att vända andra kinden till, men det måste finnas nåt annat sätt för Sverige att hjälpa till än att gå i krig. Nån måste satsa resurserna på att bygga upp en infrastruktur på lång sikt. Det kan vara Sveriges uppgift, enligt gammal tradition.

Vi som vintern 2003 demonstrerade mot USA:s vettlösa krigspolitik visste inte hur rätt vi hade. Där och då fanns det en chans för världens ledare att hejda sig. Med historien som facit måste vi än en gång samla oss kring uppmaningen: Besinna er, innan det är för sent.