ÅSIKT

Musik satt i scen

Claes Wahlin om en vandrande violasolist

Foto: Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Antoine Tamestit i Berwaldhallen
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det börjar med lite knäppande i ett hörn av orkestern. Antoine Tamestit, fransk violavirtuos, sitter mitt bland orkestermusikerna lite på sidan. Efter att ha knäppt en stund på violalådan börjar han knäppa på strängarna, reser sig och börjar besöka de olika stämmorna hos Radiosymfonikerna. Det uppstår en rad dialoger, ett slags undersökning av violans klang och orkesterns olika stämmor. Tamestit är solist i Jörg Widman (tysk kompositör, född 1973) nyskrivna verk, en violakonsert speciellt skriven för Tamestit.

Tamestit visar sin skicklighet; verket är dramatiskt, men inte i gängse musikalisk bemärkelse, utan mer som ett slags iscensättning av klanger. Emellanåt lite komiskt, som när Tamestits viola får ett slags åthutning av blecket.

Daniel Harding dirigerade i Berwaldhallen och efter paus var det Mahlers stora, sista fullbordade symfoni, nummer nio. En och en halv timme mellan högromantik och det moderna tonspråk som skulle utvecklas lite senare av kolleger som Schönberg. Komponerat mellan 1908 och 1910 (han dog året efter, 1911), är symfonin först och främst ett mäktigt avsked, sista satsens vilja att liksom aldrig ta slut hör till de mer suggestiva stycken Mahler komponerade.

Harding tänjer partituret till det yttersta. Forte med extra volym, pianissimo så tyst det bara går, och kanske lite väl utdragna sista toner, som om han måste anbefalla ett slags respekt mellan musiken och publiken. Men vackert är det, trots dessa smärre frågetecken.

ARTIKELN HANDLAR OM