ÅSIKT

Popstjärnan sparkar mot Zlatans PSG

Johanna Frändén: Qatar har blod på händerna

M.I.A är Mathangi Arulpragasam (född 1975), lankesisk-brittisk, sångare, låtskrivare och producent. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
På PSG:s matchtröjor står sponsorloggan: "Fly Emirates".

När M.I.A:s nya singel och video Borders gjorde entré i slutet av förra veckan var det till idel applåder. Den 40-åriga brittiska allkonstnären med rötter i Sri Lanka sjunger om nationsgränser, privilegier, polisvåld, fattigdom och båtflyktingar med den effektivt upprepade textraden ”What’s up with that?”. I videon följer hon en nästintill ansiktslös ström av anonyma flyktingar på överbelastade båtar och över taggtrådsstaketen som skiljer den fattiga världen från den rika.

Pastischpolitisk pop förenat med ett bildspråk vars budskap ingen ska kunna missa. Det är egentligen bara en enda detalj i videon som öppnar för följdfrågor. I en av flyktingmiljöerna framträder M.I.A. i Paris Saint-Germains matchtröja, men sponsorslogan ”Fly Emirates” har ändrats till ”Fly Pirates”.

Varför hon valt Zlatan Ibrahimovic klubb och inte till exempel Arsenal från hennes hemstad London, också de sponsrade av gulf-flygbolaget, förtäljer inte videon. Gissningsvis handlar det om att PSG dessutom ägs av Qatar, det lilla emiratet som arrangerar fotbolls-VM 2022. Där dog en nepalesisk gästarbetare varannan dag under 2014 i samband med byggandet av arenorna. 

I Frankrike har M.I.A:s PSG-tackling blivit blygsamt uppmärksammad i terrorattentatens kölvatten. I kraft av sitt parisiska varumärke är det PSG som klubb som mer än någon annan kulturell institution tagit på sig uppgiften att förmedla kondoleanser till terrorns offer. Idrottsstjärnor som Carl Lewis, David Beckham och Cristiano Ronaldo skickade samtliga videobudskap via storbildsskärmen på arenan Parc des Princes när PSG för första gången efter attentaten spelade hemmamatch i helgen.

Paris har blivit en icke-opportunistisk måltavla den här hösten. Om det i M.I.A:s fall rör sig om olycklig tajming eller en extra djärv pung­spark mot en ohelig fransk-qatarisk allians är oklart, men effekten är både subtil och ganska rå. Under ett par höstveckor där internationella idrottskändisar visar självklar solidaritet med terrorns offer i Paris fortsätter immigranter i diktaturerna i Persiska viken att sätta livet till för löner som knappt går att leva på.

Den strida strömmen av dödsfall dag efter dag, år efter år på Fifa-kontorets bakgator i Qatar har desto svårare att hitta tydliga indignerade röster inom idrottsvärlden.

Johanna Frändén