ÅSIKT

Hoppet: Assad

Torsten Kälvemark om utrotningskriget mot kristna – och varför de stödjer en blodbesudlad diktator

Foto: AP
Förföljda Mässa i en kyrka i al-Qoush i norra Irak, dit många kristna har flytt undan krig och förföljelse.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi som bor i Södertälje vet mer än de flesta om Mellanösterns kristna. Det är ju hit en del av dem tagit sin tillflykt under senare decennier. Vi har kyrkor och församlingar för assyrier/syrianer, kopter, kaldéer, armenier och ortodoxa av olika schatteringar. Det är Sörmlands Jerusalem för att nu låna en gammal metafor.

I de nya Södertäljebornas hemländer har de kristna drabbats av en katastrof. Erik Helmerson uppmärksammade läget i en artikel i Dagens Nyheter den 24 oktober under rubriken ”Ingen bryr sig om förtryckta kristna”.

Även EU-parlamentarikern Lars Adaktusson ringde i larmklockan när han i Svenska Dagbladet den 29 november ville klassificera förföljelsen av de kristna i Irak och Syrien som folkmord.

Den underliggande frågan är förstås: Varför ingriper ingen? Helmerson gissar att passiviteten bottnar ”dels i många arabiska regimers ointresse av och ibland fientlighet mot kristna, dels i västliga politikers eviga känsla av postkolonial skuld.”

Om det nu vore så enkelt. Problemet är ju att västliga politiker utan postkoloniala skuldkänslor ingripit, tyvärr på ett ofta helt vansinnigt sätt.

I inledningen på sin artikel noterar Helmerson: ”Under Saddam Husseins dagar fanns som mest 1,4 miljoner kristna i Irak. Krigen och förföljelsen utförd av extremister som IS har begränsat antalet till 260 000.”

Att Helmerson nämner Saddam Hussein pekar ju på en insikt om att Iraks grymma diktator ändå var garanten för de kristnas liv. Förföljelsen av dem började redan efter Bushs och Blairs invasion 2003, långt innan IS var ett begrepp. Från 2004 kunde vi se strömmen av kristna irakier som kom till Södertälje och vi blev snart en världskänd stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Erik Helmersons artikel bygger på en brittisk larmrapport med titeln Persecuted and forgotten? Förordet till den har skrivits av den melkitiske ärkebiskopen av Aleppo, Jean-Clément Jeanbart.

När samme man i mitten av oktober talade vid det möte i det brittiska överhuset där rapporten presenterats vädjade han till brittiska politiker att inte stödja de krafter som vill störta den syriska regimen: ”Vårt land har i 50–60 år kämpat för att bli en sekulär regim … och ni förstör allt genom att pracka på oss fundamendalistiska jihadister som vill döda alla som inte liknar dem”.

Hans katolska biskopskollega Jacques Behnan Hindo framhöll ungefär samtidigt för en Vatikanbaserad nyhetstjänst att det var missriktat för västliga politiker att beväpna ”moderata rebeller” i Syrien eftersom några sådana inte finns. Det viktiga är i stället att stoppa inflödet av vapen och fanatiska rekryter via Turkiets porösa gränser.

Precis som tidigare de kristna i Irak sätter de kvarvarande kristna i Syrien paradoxalt nog sitt hopp till en blodbesudlad diktator. De välkomnar i olika uttalanden det ryska ingripandet som ett första allvarligt försök från omvärlden att tränga tillbaka lika blodbesudlade grupperingar av islamiska fundamentalister. De tror att den reguljära syriska armén är de ”boots on the ground” som kan uträtta något militärt mot IS.

Jag vet att jag rör mig på minerad mark men jag skriver inte det här för att försvara historiska eller aktuella diktatorer i Mellanöstern. Inte heller är jag säker på vad som långsiktigt är bäst för de förföljda kristna. Jag skriver därför att jag verkligen är djupt engagerad i deras öde. Folkmördare är avskyvärda vare sig de är presidenter eller religiösa fanatiker.

Men innan man vet vad man ska göra med en diktator bör man ha funderat över vad som kommer i stället.

I Södertälje, där så många känner verkligheten, är gränslinjerna mellan svart och vitt i Syrien inte så självklara. Förutom avskyn för IS är det väl bara en sak som är oomtvistad: Det västliga ”korståget” år 2003 var det som banade väg för krafter som nu blivit ett hot mot oss alla och som verksamt bidragit till att tömma Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning.