ÅSIKT

Målet: President

Johanna Frändén om högerextrema Marine Le Pens valframgång

Foto: AP
makten inom räckhåll Stödet för Nationella frontens frontfigurer Marine Le Pen och Marion Maréchal-Le Pen växer stadigt. Efter dagens regionalval siktar den högerextrema partiledaren mot presidentposten.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När fransmännen går till slutgiltigt regionval i dag är det med övriga EU:s oroliga blickar i nacken. Det handlar väldigt lite om den lokala infrastrukturen och skolorna, där de franska regionerna har politiskt inflytande. Den stora frågan är om man ska släppa in extremhögern på den storpolitiska arenan en gång för alla.

Förra söndagens första valomgång slog fast vad opinionsundersökningarna skvallrat om. Nationella fronten blev med 28 procent av rösterna största parti i sex av de tolv storregionerna. Det preliminära resultatet må ha lamslagit de traditionella höger- och vänsterpartierna, men Nationella frontens partiledare konstaterade triumfatoriskt att folket ännu en gång hade vänt etablissemanget ryggen.

Marine Le Pen har haft ett stadigt växande stöd i ryggen sedan hon tog över partiledarposten 2011 från sin pappa. Förra söndagen kunde hon räkna in över 40 procent av rösterna i den nordliga industriregionen Nord-Pas-de-Calais-Picardie som hon representerar i valet.

I Frankrikes sydöstra hörn, den så kallade PACA-regionen, röstade en lika stor andel på Marion Maréchal-Le Pen, hennes 25-åriga systerdotter.

Partiets framgångssaga har flera gemensamma nämnare med övriga nationalistiska rörelser i Europa, med en stor skillnad: Makten stannar inom familjen, och det är numera kvinnorna som håller i tyglarna.

Marine Le Pen talar direkt till den franska arbetarklassen. Hon blandar välfärdspolitik med krav på stopp för invandring och franskt utträde ur Schengen. Retoriken utgår från ”det vanliga folket”, missilerna riktas mot det politiska etablissemanget, mot centralstyret i Paris och mot Frankrikes muslimer.

I oktober ställdes hon inför rätta för att ha jämfört muslimsk bön i det offentliga rummet med ”en ockupation”. I förhöret hävdade Le Pen att hon aldrig avsett att jämföra med nazi-ockupationen av Frankrike på 40-talet:

– Men visst, det rör sig likväl om ockuperad mark, där religiösa lagar styr hela kvarter och förstör för områdets invånare.

Utspelet är ett eko från Jean-Marie Le Pens nästan fyrtioåriga ledarskap av partiet, som han grundade 1972. Hans ständiga ovana att bagatellisera koncentrationslägren under andra världskriget fick till slut Nationella fronten att utesluta honom så sent som i augusti i år, när han slant med tungan en gång för mycket.

Marine Le Pen är betydligt mer slipad än så. Hon hänvisar sina ståndpunkter till Frankrikes stolta sekulära tradition, men undviker noggrant att stöta sig med landets judar. Hon pratar i metaforer snarare än realpolitiska analyser, och landar alltid i slutsatsen att Frankrike som vi känner det står inför en stundande apokalyps.

Madame Le Pen har också öppnat dörren på vid gavel för landets kvinnliga väljare. Nationella fronten har, liksom systerpartierna i Europa, en tydlig antifeministisk agenda med förslag på medborgarlön för kvinnor som väljer att stanna utanför arbetsmarknaden och fokusera på familjen.

1996 deklarerade Jean-Marie Le Pen att ”kvinnans kropp i minst lika hög grad tillhör naturen och nationen som henne själv”. Tjugo år senare har hans dotterdotter Marion Maréchal-Le Pen lovat att strypa bidrag till abortkliniker och hbtq-rörelser om hon vinner regionvalet, med motivet att de är ”alltför politiserade”. Barnbarn Le Pen har framgångsrikt profilerat sig som konservativ katolik i den del av södra Frankrike, där en åldrande befolkning ser invandringen som ett hot mot traditionella franska värden.

I ett land plågat av tilltagande arbetslöshet och politiskt missnöje tycks Nationella frontens företrädare bara behöva sätta sig i en tv-debatt för att stödet för partiet ska växa.

Man får säga att de fått en hel del draghjälp utifrån under hösten. Efter terror-attentaten i Paris den 13 november deklarerade president François Hollande att Frankrike befinner sig i krig, ”men inte ett civilisationernas krig, ty de (Islamiska staten) förtjänar inte att kallas för civilisation”.

Högerpartiet Republikanerna, med förre presidenten Nicolas Sarkozy i spetsen, tog samtidigt ett säkerhetspolitiskt sjumilakliv åt höger.

Marine Le Pen betraktade nöjt de nya positionerna från åskådarplats. Hon behövde inte ens säga ”vad var det jag sa?”.

Frankrikes socialistparti har uppmanat sina väljare att taktikrösta på Republikanerna i dag i de regioner man ser som förlorade, allt för att hålla Nationella fronten utanför den politiska värmen en stund till. De senaste opinionsmätningarna tyder på att det kan lyckas. Men vilket parti som numer sätter agendan i fransk politik är omöjligt att blunda för.

Dagens val är det sista som hålls före presidentvalet 2017. Marine Le Pen kommer av allt att döma att stå som en av två kandidater i slutomgången.

Den enda gången en kvinnlig presidentkandidat nått dit i Frankrike var 2007, då socialisten Ségolène Royal förlorade mot Nicolas Sarkozy. Efter en valkampanj full av flagranta sexistiska inslag från både motståndare och media, diskuterades det då om fransmännen helt enkelt har problem med kvinnliga politiska ledare.

Den striden lär Marine Le Pen inte behöva ta.