ÅSIKT

Myrdal och homofobin

Erik Wijk om en hopplöst otidsenlig vänsterman

Foto: THOMAS JOHANSSON
”Föraktar bögar” Författaren och debattören Jan Myrdals (född 1927) uttalade eller misstänkta förakt för homosexuella gör honom omöjlig i unga radikala kretsar skriver Erik Wijk.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jan Myrdal beskylls allt oftare för homofobi. Hans generation (han är född 1927) kunde lite till mans komma undan med fördomar och hatkomplex kring kön och sexualitet. Dessa fåkunniga var länge så många och så dominanta – forskningen låg knappt ens i startgroparna och feminism- och hbtq-medvetandet var knappt skönjbart – men nu har Myrdal levt så länge att han till slut får klä skott. I själva verket har Myrdal på detta område gjort sig hopplöst otidsenlig.

Förr brydde han sig inte – många av de homofoba tirader jag snart ska citera formulerade han i tron att han ägde modet att säga högt det som andra bara tänkte tyst eller yttrade i slutna rum. På senare år är Jan Myrdal noga med att avvisa beskyllningarna. Men varje gång blottar han sin okunnighet  och bekräftar det homofobiska. När han till exempel i Svenska Dagbladet (23 okt 2007) avvisade homofobin men medgav att han var ”heteronormativ” förstod han alltså inte att det ena leder till det andra. Om någon anser att heterosexualitet är mer naturligt och riktigt så dömer den samtidigt ut homosexualitet som onaturligt och oriktigt.

Vad gäller Myrdals motstånd mot homosexuella äktenskap har han pressats till olika ad hoc-argument – det gäller barnets bästa hette det när han var motståndare mot samkönade äktenskap i sig, det handlar om att religiösa samfund måste få bestämma själva heter det när han svängt och egentligen inte alls är emot.

Han hittar alltid en principiell fråga runt hörnet för att komma runt anklagelserna. Men jag är i detta inte intresserad av bortblandade kort, jag vill åt homofobins kärna.

Den består i Myrdals fall av synen på homosexualitet som en störning, en sjukdom. Han tycker sig förstå den – han bedyrar att om han själv blev instängd med enbart män under en längre tid så skulle han säkerligen ”bli” homosexuell under den tiden. Och med denna ”förståelse” rentvår han sig från homofobi, tänker han.

”Men”, skriver han i Världen idag, mars 2006, ”vad det nu handlar om är att göra homosexualitet (bisexualitet, transsexualitet) till norm. Det är fel. Det är därtill direkt socialt och individuellt skadligt. Jag är beredd att respektera de sexuella minoriteternas rätt att leva som de önskar så länge beteendet inte skadar samhället. Men de kan inte kräva att bli normativa för oss – den stora heterosexuella majoriteten. Då blir deras strävan samhällsskadlig.”

Han kan alltså acceptera hbtq-personer – men då ska de hålla sig undan. Eller, som han fastslår i ett samtal återgivet på Muhammed Omars blogg i februari 2009: ”Om folkmeningen vore avgörande så skulle det inte finnas några synliga bögar i Sverige.”

I Finanstidningen (1 sep 1998) fantiserade Myrdal, med uppenbart gillande, över vad Strindberg hade skrivit om dagens moraliska läge: ”Nyss var det gay pride-festival. Det officiella Stockholm deltog, det delade ut gratis kondomer åt rövknullarna och politikerna smickrade dem. Vad Strindberg ansåg om dem vet vi. Han skrev det trots att han väl visste hur farligt det var att röra vid de herrarna. Också om den farligheten skrev han. Men inte för att han ville straffbelägga den enskilde arme bögen eller hänga ut honom. Utan för att en sådan dominant gay pride är en i ordets egentliga mening social perversion; en samhällsskadlig förvändhet.”

Avslutningsvis hyllar han Strindberg för att denna vågade sanningen, han ”skrev med det stora sköna hatet, det berättigade, mot samhällslögnen” och han ”skrev den sinnevärldsligt verkliga levande kärleken, könskärleken mellan kvinna och man med all dess lycka och all dess svarta sjuka.”

Exemplen kan mångfaldigas, låt mig ta ett sista. Det är ur boken I de svartare fanornas tid från 1998: ”Folk får för mig gärna vara bögar så länge de inte stör. Men jag tycker illa om bögkulturen. Inte för att jag är rädd för några mina egna böjelser utan för att jag inte tycker om att befordringsvägen i Sverige, inom konsterna som administration, går genom ändtarmen.”

Jag lärde känna Jan Myrdal en smula kring 1987, hjälpte honom att arkivera sina stora samlingar. Han var verkligen generös och lyssnande inför en ung och okunnig man.

Vår kontakt är minimal men jag har när tillfälle givits försökt förklara för honom att han fjärmar sig från nya vänsterengagerade generationer genom sin uttalade eller misstänkta homofobi. Han har då påtalat sitt motstånd till kriminalisering! Men det går ju utmärkt att vara emot slaveri och ändå vara rasist.

Senast mejlade jag till honom i vintras och insisterade på att homofobin gjort honom omöjlig i unga radikala kretsar. Han svarade 18 januari 2016:

”Vad homosexualiteten beträffar har jag ända sedan dess jag tog ställning kring 1943 arbetat för ändrad lagstiftning. Att könsinriktning bestäms av en kombination genetisk och sociala förhållanden har jag under åren skrivit en del om. Dels utifrån de olika forskare, kanske i synnerhet Malinovskij och Gorer jag läste i tidiga tonår. Dels från vad jag visste om hur enkönade förhållanden som engelska internatskolor, fängelser – och fartyg som MS Kungsholm med vilken jag reste till USA – formade tillfällig eller bestående homosexuell könsinriktning. Jag tog upp detta flera gånger i texter om hur den svenska lagtexten på ett felaktigt sätt gjorde könsinriktningen genetisk.”

Myrdals uppfattning om homosexualitet är alltså spikad sedan han var 16 år. För en upplysningsmänniska är det förstås pinsamt att bygga sin tvärsäkerhet på påståenden som gjordes innan det ens fanns seriösa studier.

Om de åberopade auktoriteterna vill jag nämna att det gemensamma för dem är synen på homosexualitet som just en störning, en mental sjukdom eller perversion. Bronislaw Malinowskis rön baserades på fältstudier bland sydasiatiska naturfolk på 1920-talet. Hade Myrdal sin tonårsläsning i färskt minne skulle han kanske få syn på sin egen osmälta fixering och möjligen, möjligen, kunna konstatera att juridisk tolerans alls inte utesluter förakt och diskriminering. Detta är min egen översättning från The sexual life of savages in North-Western Melanesia (1929):

”Infödingarna betraktar sådana utövanden som tidelag, homosexuell kärlek och samlag, fetischism, exhibitionism och onani, blott som undermåliga substitut för den naturliga akten och därför som något dåligt, blott värdigt dårar. Sådana utövanden är föremål för löje, förstående eller skarp beroende på humör, för plumpa skämt och roliga historier. Överskridanden hudflängs genom allmänt förakt snarare än genom fastställda rättsliga följder. Inga straff är kopplade till dem.”

Malinowski beklagar i samma kapitel att kolonialmaktens onaturliga könsseparering i fängelser och förläggningar orsakat och spridit homosexuellt beteende.

Socialantropologins fader 1929 eller Jan Myrdal på 2000-talet – här har vi den oskuldsfulla homofobins kärna. Om homosexualitet är en onaturlig och sjuk avvikelse kan den smittade förstås inte straffas – men det är fritt fram att håna och beklaga. Liksom att motarbeta och hetsa mot själva sjukdomen.

Det kan verka poänglöst att dröja vid Myrdals homofobi. De som inte delar den har nog redan anat eller förstått medan de som delar den eller tycker att den är en bisak anser att Myrdals kritik mot stat och kapital är avgörande.

Vad jag lär mig – och i min kommande bok ser hos en mängd författare och debattörer vare sig de kan sägas tillhöra gammelvänstern, feminismen, de identitetspolitiska eller vanliga liberala – är hur viktigt det är att inte släppa upplysningens övertygelse om människans jämlikhet. Att vi i varje stund och i varje ställningsstagande måste påminna oss om att människor är lika mycket värda. Att vi hela tiden måste bekämpa förtryck och orättvisor, diskriminering och hierarkier.

När Jan Myrdal med sin kapacitet och vetgirighet håller fast vid upplysnings-idealen så blir det storartat. Han blir i Afghanistan 1959 något av en pionjär i att resa utanför Europa och på allvar försöka förstå utifrån ett Europakritiskt perspektiv. Och han gör det i någorlunda jämställdhet med sitt resesällskap, Gun Kessle, vars synpunkter han genom hela författarskapet återgett med fullaste respekt.

Men när idealen glöms till förmån för stelbent tillämpade och redan från början oklara dogmer (en folkets kultur) eller gamla ruttna fördomar påhejade av en förlegad machismo (bögförakt eller våldsromantik) då kan det snabbt bli både blint och livsfarligt – om det så handlar om att stötta tyrannier och massmord eller sprida hat mot sexuell mångfald.

Myrdals homofobi tror jag har två huvudsakliga orsaker. Dels är det väl en generations- och machofråga. Dels tänker han uppenbarligen att han med sitt förakt delar en folklig uppfattning. Han tror att han befäster sin folklighet. Samma tänk som grundar hans förståelse för svensk eller fransk nyfascism. Folket kan inte ha fel (om det så bara utgör 10–25 procent, resten ofolkliga!).

Men när Myrdal tror att han sällat sig till en folklig majoritet har han i själva verket gjort sig omöjlig för alla de människor som tar jämlikhet och jämställdhet på verkligt allvar.

Till detta svarar han mig i mejl att ”de s.k. hbtq-frågorna är ideologi”. Ideologi då i marxistisk mening: vilseledande trams i överhetens tjänst. Och som ps tröstar han mig med att ”om du tänker på att vi fungerar bara i ett kort blink av historien blir det lättare”.

Till slut har föraktet endast metafysiken som vapendragare.

Fotnot: Jan Myrdal svarar i morgondagens tidning

Erik Wijk