ÅSIKT

”Jag kunde ha varit bög”

Jan Myrdal svarar Erik Wijk om homofobin: majoriteten ska inte behöva anpassa sig

Foto: MALIN ARNESSON
”Om de [homosexuella] kräver att få ta hela det allmänna utrymmet då blir det konflikter”, skriver Jan Myrdal.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Erik Wijks ”Myrdal och homofobin”, (Aftonbladet 25 april) är en intressant text då den säger mycket om de pågående ideologiska skoven inom det som kallas ”vänster” i vår del av världen. Därför tar jag upp de frågorna ordentligt och principiellt.

Vänsterns allmänna elände med flathet inför kommande krig och oförmåga att ta makten, där jag inte tror Wijk och jag skiljer oss åt särskilt mycket, återkommer jag till i annat sammanhang. Men också denna motsättning om sexualiteten misstänker jag kommer mest att visa sig vara luft.

Först dock en sidoanmärkning. Wijks citat: ”att jag inte tycker om att befordringsvägen i Sverige inom konsterna som administration går genom ändtarmen” blir allmänt begripligare om man vet att det ursprungligen skrevs till utrikes­departementet i ett utnämningsärende. Tjänster skall tillsättas på meriter och inte sängvägen. (Underlaget bör finnas i mitt arkiv i Varberg.)

Wijks läsning av Bronislaw Malinowski är ohistorisk. Dennes beskrivning av det sexuella beteendet på Trobriand­öarna bestämde det radikala europeiska tjugo- och trettiotalets syn på fri uppfostran och sexualitet, liksom Margaret Mead kan sägas vara skyddspatron för sextiotalets sexuella revolution. Jag läste. Från tolvårsåldern i New York bestämdes därför min syn på social sexualitet bland annat av Franz Boas, Malinowski, Groner, Mead och andra (Engels inte minst) som jag köpte eller som fanns i familjens bibliotek.

Därtill diskussioner med Alva Myrdal som förarbetade Kvinnans två roller och med Gunnar Myrdal som suttit i juryn som frikänt Populär tidskrift. Enkelt uttryckt fick jag så insikten att ingenting är ”av naturen” utom den bakomliggande dunkande driften till reproduktion och att vår (min, Wijks, varje läsares) sexuella inriktning (orientation på engelska) formas av samspel mellan olika biologiska och sociala faktorer i skiftande kulturella sammanhang.

Den som är intresserad av just hur långt forskningen om det biologiska nu nått kan börja med den lättåtkomliga litteraturförteckningen i Wikipedia: ”Biology and sexual orientation.”

Avgörande är att man inser att det rör sig om inriktning som bestäms av och skiftar med kultursammanhang och upplevelser. Inget beteende är ”naturligt”. De lågbrynta svenska riksdagspolitiker som lagstiftat om att vårt sexuella beteende rör sig om en ”läggning” är blint följsamma som de sovjetiska CK-ledamöter som dömde ut Mendel av ideologiska skäl.

Omvänt innebär detta insikten att den bland oss som hamnat på något sådant som en brittisk public school, blivit mäss­uppassare på Amerikalinjens Kungsholm på trettiotalet, suttit på vissa fängelser i Förenta staterna, tjänat i tyska gardes­regement kring 1910 och sovjetiska förband på sextiotalet (muzjelozjestvo, ligga med man, kriminellt 1934–1993), troligen blivit och kanske förblir praktiserande homosexuell.

Det har inte funnits något mänskligt samhälle utan tabu. De skiftar dock med tid och kultur. I olika tider och kulturer har homosexualitet liksom tidelag, incest och olika sexuella beteenden av kulturella skäl varit straffbelagda. Sverige tillhörde det fåtal länder i vår kultur som straffbelade kvinnlig homosexualitet. Den ansågs annars i det europeiska borgerliga artonhundratalet närmast vara ett uttryck för kvinnlig känslosamhet (och därtill upphetsande skådespel för män att mot betalning iaktta på bordeller).

Traditionellt var den organiserade politiska vänstern i Sverige och andra kulturellt likartade stater aktiv mot dessa lagar mot homosexualitet och aborter. Men detta gäller inte för alla partier i alla länder. Verklighetens socialistiska och kommunistiska partiers hållning i sexualfrågor och i abortfrågan är inte allmänt vetenskapliga och bestämda av marxismen-leninismen utan formade av och i rådande kultur; något inte alla inser.

I Sverige var det dock i min ungdom inom denna vänster självklart att delta i arbetet mot särlagstiftningen mot homosexualitet och förbudet mot aborter. Från det jag tog medvetande var RFSU:s hållning i frågorna min. Våren 1944 blev jag studieansvarig i Fredhälls kommunistiska ungdomsklubb och fick uppdraget att leda studier enligt den bok av John Takman, Ungdomens sexuella frågor, som Arbetarkultur gett ut 1943.

Skeendet under min barndom och ungdom var först en allmän frigörelse från förbud och inskränkningar och lagar från trettiotal fram till sjuttiotal. Pillret betydde mindre för beteendeförändringen. Viktigt var att gummit blev lagligt, ideologien anpassades därefter och Elise Ottesen-Jensens politiskt radikala kampanj för pessar betydde sedan mycket för den medvetna beteendeförändringen.

Jag minns det väl. Böcker är viktiga men jag var och är ju inte en samling vandrande teser; ideologi som tagit kropp. Visst var barnet jag från första minnena polymorft pervers, könsligt medveten och oftast heterosexuellt fantiserande. Men runkandet var kompis­artat. Alla de jag kände vid medelklassens Olovslund som Olle och Lasse runkade, det var inget vi hemlighöll för varandra. Ibland fantiserade vi på olika sätt tillsammans också. Det har jag skrivit om. Jag hade inte fyllt tio än våren 1937 när vi satt i ring ett tiotal grabbar och runkade. Var och en med handen om grannens till höger kuk nere i parkbiten mellan Thaliavägen 42 och 46. Bengt sjöng den beväringsvisa han hört sin far och dennes arbetskamrater sjunga när de tagit sina supar och var fulla:

”Att runka kuk och knulla ­luder,

det Gud förbjuder.

Men att draga skinnet fram och åter,

det Gud tillåter.”

Hade livshistorien min varit annorlunda hade jag kunnat fastna där. Då hade jag varit en av gossarna nu. Men helt stabiliserades nog min könstillhörighet vid könsmognaden när jag fick handen full av sli just som jag fantiserade om tjejer och jag sedan hösten 1942 fick dra fingerpullan på en fjortonårstjej. Ellen hette hon och jag har skrivit om henne i När morgondagarna sjöng. Vi skulle träffas igen nere i parken vid Alviksvägen nästa torsdag men då hade barnavårdsnämnden tagit henne och spärrat in henne för sexuell vanart. (Fast hon lyckades få sänt en hälsning till mig. Så jag förbannade nämnden!)

Fast fram genom fyrtiotal, femtiotal och sextiotal till sjuttiotal blev allting lättare och mänskligare. Vi som var med minns det. Visst fanns det sådana kamrater som försökte tafsa på mig men de kunde man skaka av sig utan att anse dem särskilt konstiga. Under sjuttiotalet fram genom åttiotalet hade Gun och jag också en hel del mycket nära vänner som var bögar.

Men efter sjuttiotalet upplevde vi det motbjudande dubbeltydiga bakslag som Max Roth beskriver i (den i Sverige som Tyskland allmänt ihjältigna) Uncle Sams Sexualhölle erobert die Welt.

Artonhundratalslagar återinfördes, nakenheten förföljdes, på olika sätt agerades för att införa en naturvidrig artonårsgräns för sexuell aktivitet. Till detta hörde också att från så kallat feministiskt håll förordades sådant som kvinnors rätt till att bli inseminerade från anonyma sädesleverantörer. En privat rätt som är en grov kränkning av barnets rätt att känna sitt ursprung och i fall av sjukdom kunna ge läkaren en möjlighet att kartlägga det genetiska sammanhanget. Eller surrogatmödraskap – något som påminner om Sydstaternas slavstuterier – att kvinnor med pengar skall kunna hyra någon annan kvinnas livmoder för att där placera ett foster.

Ja, jag kom att könsligt vara heterosexuell även om jag kunnat formas till en annan identitet. Men det stora nuvarande hojtet om homosexuell befrielse kan inte förändra det förhållandet att de homosexuella är en minoritet. Även om de just nu i denna kultur anser sig utgöra något kring tio procent kan de inte begära att vi som tillhör den stora heterosexuella majoriteten skall anpassa oss alltför mycket och lämna dem mer allmän plats än deras antal berättigar dem till. De får gärna ha sitt eget sorts liv och plats för sina utlösningar. Men om de kräver att få ta hela det allmänna utrymmet då blir det konflikter ty vi har våra liv och våra knull och är lyckliga med dem. Detta är mycket enkelt. Att vi säger detta innebär inte att vi är böghatare.

Till detta kommer nu skådespelen med gayparader och officiell hbtq-certifiering. Håll packet lätthanterligt dumt med skådespel! Detta hör till det State department utnyttjar för att komma åt och få kontroll över länder som kan ge det plats för dess baser och som i Tredje världen har naturrikedomar de vill åt. Det är som på femtiotalet när CIA bekämpade realismen genom MoMA och finansierade frihet och abstrakt konst.

Men bögars knull och abstrakt konst har naturligtvis sitt värde för de inblandade även om State department söker utnyttja dem.

Jan Myrdal