ÅSIKT

Nato på spökjakt

Torsten Kälvemark sågar svenskt deltagande i försvarsjättens ”forskning” om psykologisk krigföring

Foto: AP (MONTAGE).
skrämmande låg nivå Natos Stratcom-center studerar psykologisk krigföring från framför allt Putins Ryssland. ”Inte ett spår av elitforskning”, skriver Torsten Kälvemark.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 31 mars skrev New York Times i en ledare att Ukrainas ledning borde förstå att de internationella finansiärerna inte kan fortsätta att ”skyffla ner pengar i ett korrupt träsk”. De reformer som Majdanrörelsen krävde måste nu genomföras.

När Ukrainas president Porosjenko strax därefter besökte USA fick han en fråga om tidningens kritik. Han svarade då att den var ett exempel på det ”hybridkrig” som Ryssland bedriver mot hans land.

Uttalandet väckte förstås löje i omvärlden och presidenten försökte senare hävda att han blivit missförstådd. Ändå är hans ryggradsreaktion ett exempel på ett slags masspsykos som ser ryska hybridspöken överallt.

En svensk som tycks leva i denna spökvärld är Mikael Holmström, Dagens Nyheters militärpolitiska reporter. Den 17 april kunde han på flera sidor utbreda sig om Rysslands psykologiska krigföring mot Sverige och hur den skulle kunna stoppas. Försvarsminister Peter Hultqvist påminde i sammanhanget om att regeringen aviserat Sveriges anslutning till Natos Stratcom centre of excellence i Riga. Det är försvarsalliansens centrum för studium av psykologisk krigföring, inte minst den som kommer från rysk sida. Holmström har förresten redan förberett den svenska anslutningen genom att besöka centret.

Själv har jag ännu inte varit där men jag har studerat Stratcoms hemsida. Det visar sig ha en något begränsad bas. Lettland är grundare och man har fått med sig övriga baltiska stater plus ytterligare fyra Nato-länder. USA finns märkligt nog inte med bland ”sponsoring nations” men uppges svara för ”voluntary contributions”.

Ett centre of excellence förväntas normalt vara starkt forskningsbaserat och Stratcom försöker leva upp till förväntningarna genom en akademisk tidskrift som presenteras med det sedvanliga honnörsordet ”peer-reviewed”, det vill säga vetenskapligt förhandsgranskad. Den har hittills utkommit med ett enda nummer.

Omvärlden skulle nog ha väntat sig att detta första nummer inleddes med ett tungt akademiskt bidrag från ett aktat internationellt universitet men i stället får läsarna ta del av vad en Mr Timothy Thomas skriver under rubriken ”Russia’s 21st century information war: Working to undermine and destabilize populations”. Det visar sig att Mr Thomas är en pensionerad överstelöjtnant som numera arbetar för den amerikanska militären.

De flesta andra författare i detta nummer verkar inte heller ha några mer betydande forskningsmeriter. En uppges vara ”Director of PsyWar.Org” medan en annan listas som ”Entrepreneur & executive coach”. En tredje leder företaget ”Applied Futures” och en fjärde är ”Psychological Operations Specialist with the US Army”.

Av bidragen är det bara tre av åtta som kan sägas stå på något slags vetenskaplig grund. Av den elitforskning som man skulle vänta sig vid ett internationellt ”centre of excellence” finns inte ett spår. Vilket svenskt universitet som helst skulle kunna producera en bättre och mer stringent tidskrift.

Det betyder inte att jag vill förringa insikter och kunskaper från praktiker på informationsfältet men när redaktionen framträder med pretentionen att vara en ”academic journal” måste man nog ändå tala om falsk marknadsföring. Varför Sverige genom ett medlemskap skulle pumpa in pengar i denna lättviktiga publikation är obegripligt.

Men Stratcom sysslar också med annat. En särskild rapport är ägnad åt så kallade trollfabriker: ”Internet trolling as a hybrid warfare tool: the case of Latvia”. Själva ämnet skulle potentiellt vara intressant för Sverige men eftersom Lettland är så speciellt med en betydande ryskspråkig befolkning är studiens slutsatser mindre relevanta för vår del. Det stora problemet i vårt eget land är ju inte eventuella ryska manipulationer utan de inhemska troll som på högerextrem bas fyllt våra kommentarsfält så till den grad att många medier till slut tvingats sätta stopp.

Stratcom tycks i all sin verksamhet utgå från att ”hybridkrig” är något självklart och väldefinierat. I det fallet visar man på nytt att den smala akademiska miljön i Riga knappast gynnar deltagandet i en internationell forskardebatt. Det är en debatt som förs inte minst i USA. I ett inlägg från den amerikanska tankesmedjan Wilson center nyligen framhålls till exempel att denna populära term är en ”poor descriptor” som redan har lett västerländska analytiker och politiker vilse. Samma slutsats drog nyligen också en forskare vid University of Texas i Nato Review Magazine: ”Warfare, whether it be hybrid or not, … can hardly be subsumed into a single adjective”.

Intellektuella förenklingar motverkas bäst genom en öppen debatt. I Sverige har vi redan många bra forskare och en tillräcklig kritisk massa inom flera olika ämnesområden för att kunna ge relevanta bidrag till en diskussion om informationsspridning och psykologiskt försvar. Vi behöver i det fallet inte gå över Östersjön efter vatten.

En betydande tveksamhet kan man också känna inför Stratcoms allmänna värdegrund. Man vill klarlägga ”hur Ryssland med hjälp av massmedia påverkar euro-atlantiska värden och omdefinierar betydelsen av demokrati och media-frihet”.

Det låter ju väldigt bra men hur ser dessa euro-atlantiska värden egentligen ut i Natos sammanhang? Innefattar de den auktoritära politik som nu förs av Turkiet, alliansens största medlemsland på denna sida Atlanten? Hur påverkas centrets värdegrund av att ha företrädare för den polska högernationalismen med i styrelsen?

Ju mer man sätter sig in Stratcoms verksamhet desto mer tveksam blir man till tanken på ett svenskt medlemskap. Vi vet ju att försvarsminister Hultqvist vill närma sig Nato men borde han inte först tala med forskningsminister Helene Hellmark Knutsson om vad en oberoende och kvalitetssäkrad forskning här i landet skulle kunna åstadkomma? Varför ska svenska skattebetalare stödja en hittills helt obevisad ”excellens”?

Och förresten: Vad säger Miljöpartiet? Kan det verkligen ställa sig bakom ett planerat regeringsbeslut som med all sannolikhet skulle betyda ytterligare en spik i partiets likkista?