ÅSIKT

Rysktalande balter räknas inte riktigt

Kalle Kniiviläs anspråkslösa bok är viktig för vår svenska säkerhet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: THOMAS LÖFQVIST
Kalle Kniivilä i Moskvas tunnelbana. Denna gång har han skrivit om ryssarna i Baltikum.
KULTUR

Sydsvenskans Rysslandsspecialist Kalle Kniivilä har en sympatisk journalistisk metod. Han undviker att flyga business class och springa på presskonferenser. Kalle Kniivilä åker buss och pratar med folk.

I två tidigare böcker har Kniivilä försökt komma fram till varför så många ryssar stöder Putin och ­annekteringen av Krim (Putins folk 2014 och Krim tillhör oss 2015). I Sovjets barnbarn har han tagit sig an den ryskspråkiga minoriteten i Baltikum.

Sovjet satsade hårt på att industrialisera de baltiska republikerna, levnadsstandarden var jämförelsevis hög och många Sovjetmedborgare, inte bara ryssar, flyttade dit mellan 1944 och 1991.
 

I dag räknar sig de baltiska staterna politiskt och militärt till den europeiska ­unionen. Men till EU har de ­inte mycket annat att exportera än sin arbetsföra befolkning, vilket de gjort med besked sedan den så kallade tigerekonomin ­rasade ihop 2008.

De rysktalande – en knapp tredjedel av invånarna i Estland och Lettland - får på många sätt veta att de inte räknas som fullvärdiga medborgare. Den som inte klarar det officiella språktestet har alla medborgerliga skyldigheter, men saknar rösträtt. Visst kan denna politik förklaras utifrån Estlands och Lettlands rädsla för att utplånas som nationer: på Sovjettiden handlade det om deportationer, massflykt och invandring. Efter Sovjet­unionens sammanbrott har emigration och sjunkande födelsetal gjort att de båda småstaternas befolkning minskat med en sjätte­del.

I dag kan rysktalande och baltiska nationalister förenas i sitt motstånd mot flyktingkvoterna från Bryssel. Katten på råttan och råttan på repet.
 

I Kniiviläs bok talar Baltikums ryssar som individer, inte hemma vare sig i de länder där de bor eller i det nya Ryssland. De är glada över att kunna resa fritt i Europa och ledsna över att vara tvingade att göra det för sin försörjning.

Krigstrummorna runt Östersjön mullrar som de inte har gjort på många år. Via sina kanaler i den svenska dagspressen låter Nato meddela att det räknar med att använda Gotland som bas i händelse av en konflikt med Ryssland i Baltikum. Att ryska och baltiska högernationalister inte flyger varandra i strupen är följaktligen ett rent svenskt överlevnadsintresse. Kalle Kniiviläs anspråkslösa intervjubok kan bidra till att fler förstår detta.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Baltikum