ÅSIKT

Seriemord på Syrien

Lidija Praizovic om varför Charlie Hebdo-tecknarens drift med araber inte ska avfärdas som rasism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Diktatorn Hafez al-Assad hyllas i klassrummet i Sattoufs självbiografiska serieroman om uppväxten i Syrien.
Foto: OLIVER MARTY
Franske serietecknaren Riad Sattouf:s andra del i trilogin ”Framtidens arab” finns nu på svenska.
KULTUR

När Yahya Hassans självbetitlade diktsamling 2014 kom ut på svenska höjdes flera kritiska antirasistiska röster. De menade att både Hassan och den litterära offentligheten handlat oansvarigt då man publicerat och hyllat Hassan. Det rörde sig om rasism och islamofobi, menade man, eftersom Hassan framställde den muslimska/palestinska/arabiska underklassen mycket negativt. Poeten Athena Farrokhzad skrev här i Aftonbladet: ”Förstår du att jag är rädd att din bok matar den eld som vill förgöra oss?” 

Själv tog jag ställning för Hassans diktsamling på grund av främst klassmässig solidaritet. 

Nu kommer en ny bok på svenska av den franske serietecknaren Riad Sattouf: Framtidens arab 2: En barndom i Mellanöstern (1984–1985). Det är andra delen i en trilogi, som översatts till flera språk och varit Sattoufs internationella genombrott under 2015. Sattouf har också publicerat sig i Charlie Hebdo. Hans självbiografiska serieroman har flera likheter med Hassans självbiografiska diktsamling, men också flera skillnader.

Det lilla barnet Riad, med fransk mamma och syrisk pappa, växer upp i Libyen (bok 1) och Syrien (bok 1 och 2). Då han är blond blir han ofta misstagen för jude och nästan ihjälslagen i ett Syrien som beskrivs som mycket antisemitiskt.

Samhället genomsyras av ett extremt auktoritärt och patriarkalt våld. Skoldagarna ägnas åt patriotiska hyllningar av Hafez al-Assad, den syriska nationalsången och koranläsning. Barnen lever i ständig skräck för lärarens bestraffningar, som kan drabba en för minsta lilla avvikelse från den stränga ordningens krav på lydnad och underkastelse.

Hemma fortsätter bestraffningarna. Riads kusiner som slår honom, får sen själva stryk av sin far. När man får syn på en hundvalp spetsar man den under glädje-tjut på en högaffel och hugger huvudet av den. En kvinna hedersmördas av männen i sin släkt för att hon blivit gravid utanför äktenskapet. Och så vidare.

Är boken rasistisk? Jag kan inte avgöra ifall det som Sattouf beskriver är självupplevt eller hittepå. Om hans agenda är att sprida hat mot muslimer eller att kritisera ett system och en ideologi som främst tycks föda våld. Om hans bok kommer att bidra till muslimhatet i Europa, eller minska det. Men som balkanes känner jag delvis igen mig i hans skildringar, även om Sattouf arbetar kraftigt med karikatyrer, hyperboler, förstärkningar, plumpheter, cynism, förlöjligande humor och ett slags slarv.

Men det finns nyanser. I skolan blir han kompis med två mycket rara pojkar, Saleem och Omar. Och han tycker bra om sin kusin Leila, som är ett geni på att teckna.

Dessutom är pappan väldigt olik den pappa som gestaltas hos Hassan. Riads pappa har doktorerat i Frankrike och jobbar nu som assisterande lärare på universitetet i Damaskus. Han har tveklöst sina auktoritära, patriarkala och rasistiska sidor (afrofobisk och antisemitisk), men i grunden är han gestaltad med ömhet. En man som är kluven mellan den muslimska och den västerländska identiteten; som har en komplexfylld relation till mammans franska identitet, varför han hela tiden elakt försöker överglänsa den med skryt om den arabiska.

Det bör understrykas att merparten av Sattoufs serie utspelar sig på den syriska landsbygden. Visserligen är pappan doktor, men han är den ende ”upplyste” i sin släkt. Hemma finns bara Koranen och ett franskt Tintin-album. Sattouf har en blick för fattigdomen hos större delen av byns befolkning, för klassamhället som gör de rika mycket rika, och staden friare än landet.

Pojkarna i hans klass har inte ryggsäckar, de bär skolmaterialet i plastpåsar. Efter skolan vaktar de getter. Mammorna bär alla chador.

En helt annan skildring av Mellanöstern från ett helt annat perspektiv fick vi i den iransk-franska serietecknaren Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis (på svenska 2004–2005). Här finns en stark kritik av den förtryckande iranska islamistiska regimen, men Marji, hennes föräldrar, släktingar och bekantskapskrets är motsatsen till den: de är progressiv Teheranmedelklass, avantgardistiska intellektuella, som läser de Beauvoir, Marx och persiska storheter. De hatar den islamistiska regimen som kidnappat deras socialistiska revolution.

Men trots det socialistiska patoset, håller de sig med både husa, Cadillac och en ekonomi som tillåter utsvävningar och relativ frihet. Att flytta utomlands kan föräldrarna inte tänka sig, eftersom de vägrar bli arbetarklass.

Satrapis form och innehåll är mycket mer sofistikerad och politiskt korrekt än Sattoufs. Om Sattouf, i likhet med Hassan, lätt kan anklagas för att vara Onkel Tom och lida av internaliserad rasism, är det omöjligt att göra detsamma med Satrapi. Människorna som står i centrum hos henne korresponderar noll med de negativa stereotyperna av Mellanöstern som finns i Väst. Pappan är världens mjukaste, minst macho man. Han har uppfostrat sin dotter till en rebell, och hans högsta önskan är att hon ska få leva den frihet som förnekas dem i hemlandet.

Persepolis är fantastisk och förtjänar sin succé världen över. Men om vi fördömer Framtidens arab som en plump och oansvarig serie som spelar rasisterna i händerna, gör vi oss också skyldiga till en god portion klassförakt neråt.

Det måste gå att skildra icke-vit landsbygd och underklass, utan att antirasisterna kräver rättning i ledet.

ARTIKELN HANDLAR OM