ÅSIKT

Tusen dollar per jihadist

Emanuel Sidea har skrivit ett reportage om arbetsmarknaden under IS ockupation

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JOACHIM LUNDGREN
Emaenuel Sidea
KULTUR

Kriget som arbetsmarknad, tänker jag när jag läser Emanuel Sideas reportage från Syrien och gränsområdet mot Turkiet. Normala, civila jobb finns inte längre, så människor tvingas bli pragmatiska – de måste ju tjäna pengar.

25-åriga Neda är lärare i arabiska men skolorna är stängda och hon har fyra småbröder att försörja. Lösningen blir en tjänst i Islamiska staten – IS (som Sidea förkortar ISIS) kvinno­brigad, där hon ingår i en beväpnad patrull som kontrollerar så att andra kvinnor följer sedlighetsreglerna.

Issam tar jobb i IS mediegrupp. Han sköter Twitter och hjälper till att värva intresserade som söker kontakt. Både han och Neda lämnar IS i chock efter att ha bevittnat deras brutalitet.

Titeln Mannen från Harem syftar på Saif, som står i centrum för boken.

Sidea har träffat honom ett tiotal gånger mellan 2013 och 2015. Han framstår som en ganska vanlig, småprogressiv ung man som har läst filosofi och historia på universitetet. Efter att ha deltagit i massprotesterna mot Assad-regimen blir han bortförd och torterad av säkerhetstjänsten. Det föder hat, men också en cynism som får honom att, när tillfället uppstår, börja smuggla utländska jihadkrigare till al Qaida-anslutna al Nusra-fronten och så småningom främst till IS.

De kommer från Algeriet, Saudiarabien, Belgien och Skandinavien. Till slut är smugglandet satt i system och Saif inkasserar runt 1000 dollar per jihadist.

Det är rätt hett stoff – en människosmugglare som jobbar för Islamiska staten – men Sidea håller sig nära marken och undviker såväl moralkakor som dramatiskt braskande prosa. Långsamt, genom intervjuer och rekonstruktioner, tecknar han ett porträtt av en människa som tycks fångad i en situation där det ena leder till det andra.

Ur läsarperspektiv är det inte okomplicerat när faktaförfattare, som Sidea skriver, ”rekonstruerar scener och replikskiften”, också av återgivna händelser. Oundvikligen läggs ordval och uttryck i munnen på folk, och det är svårt att riktigt veta hur fritt författaren fantiserar. Å andra sidan kan det ge liv och blod. Här fungerar det trots allt, men till bokens verkligt stora styrkor hör detaljrikedom­en. Vi får veta precis hur en insmuggling kan gå till, och Sidea har god kännedom om olika städers och byars karaktär.

Som överblick fungerar några kapitel om Mahmood, deserterad general från Assads armé. Han förstår regim­en och kan ge en inblick i dess strategier. Att han har sparat alla order om operationer mot civila som han mot­tagit från militärledningen, i hopp om att det någon gång blir en krigs­för­brytar­tribunal, är en stark och rörande detalj.

Boken genomsyras av en fin känsla för de enskilda människornas perspektiv i ett nästan ofattbart kaotiskt och svårt sammanhang. Saifs handlingar går inte att försvara – det lyckas han inte ens med inför sig själv, fast han uppbådar en och annan berömd filosof. Men Sidea visar hur de blir ett slags vardag och (rejäl) brödföda mer än ett uttalat ställningstagande.

Det här är helt enkelt en riktigt bra och angelägen reportagebok. Därför är det så otroligt synd att förlaget har försummat språkgranskningen. Det vimlar exempelvis av förväxlingar mellan ”sitt” och ”hans” eller ”hennes” och det ”möts upp” tjogtals gånger för mycket. Det stör, och Emanuel Sideas reportage-konst förtjänar bättre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

IS/Daesh