ÅSIKT

Känslostyrd attack på identitetspolitik

Ulrika Stahre om akademikern som skjuter vilt för den eviga konsten – och missar maktanalysen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: THINKSTOCK, WIKIPEDIA (MONTAGE)
Ulrika Stahre liknar Johan Lundbergs ”det sista museet” vid en gammal westernfilm.
Karin Boye (1900-1941)
KULTUR

Är den neutralt bästa strategin för jämlikhet och för att inkludera alla människor att helt enkelt servera dem det bästa ur världslitteratur och konsthistoria? Eller är det att se skillnader och ge bögen berättelser om bögar, somaliern berättelser om Somalia?

Det senare är en vulgärtolkning av det som kommit att kallas identitetspolitik. Det förra helt vanligt kanontänkande. När det svenska svaret på Harold Bloom, docent Johan Lundberg, nu utkommer med den pamflettliknande skriften Det sista museet, förfäktar han självklart den generella, allmän­mänskliga, kosmopolitiska kvalitetskulturen.

Ja, uppställt som så extrema motsatser kan ingen förnuftig människa välja något annat.

I min mening är steget långt mellan ”identitetspolitik”, definierad av Lundberg som en ”samlingsbeteckning för en rad tidstypiska teoretiska fenomen med anknytning till postkoloniala studier, genusteori, ras- och  vithetsstudier, intersektionalitet och så vidare” och den betoning av skillnader och partikulära kulturer som nämndes ovan.

Johan Lundberg söker partikulariteten i ett fåtal uppmärksammade fall: filminstitutets mångfalds- och jämställdhetsarbete, en rapport från Riksutställningar, Miljöpartiets utkast till kulturpolitik, Tintingate, skyltarna som sattes upp på Nils Dardelutställningen i Malmö. Tjänstemannaskråets försök att arbeta med mångfald och jämlikhet, på ett sätt som ibland nästan blir aktivistiskt, ibland bara byråkratiskt. Här har Lundberg många poänger, visst finns det en del korttänkthet i de citat han har vaskat fram.

Men för att stanna vid en av de viktigare frågorna: mångfald och representativitet. För mig är det självklart att det ger större kunskap att inkludera fler grupper av människor. Att det blir andra läsningar när en lesbisk kvinna analyserar till exempel Karin Boye, eller när en syrisk flykting ser Medusas flotte, för att ta enkla exempel. Eftersom de personliga erfarenheterna betyder något. Men av det följer inte att den lesbiska kvinnan skulle vara den enda som förstår Boyes lyrik, eller att den syriska flyktingens förståelse av Géricaults verk är den enda korrekta. En sådan tanke är befängd.

När Johan Lundberg påstår att detta är identitetspolitikens kärna har han heller inga källor. Det sista museet är på det sättet en tidstypisk skrift. Det räcker att ha en känsla av något. Även för en akademiker som borde skolats till något mer seriöst.

Det finns intressanta stråk i Det sista museet. Som passager om det nu försvunna klassiska bildningsidealet, anammat av den tidiga arbetarrörelsen och social­de­mokratin. Men skälet till att det försvann har knappast med identitetspolitiken att göra, utan snarare med naturvetenskapernas segertåg i ett alltmer rationellt samhälle, parat med kommersialisering. Det är inte direkt normkritisk konst och litteratur som tagit över klassikernas status och breda popularitet.

Nå, även jag kan befinna mig i Johan Lundbergs skor och sakta skrida genom en utställning med raffinerat holländskt 1600-talsmåleri. Men jag kan inte uppfatta en sådan utställning som någonsin neutral. Lundberg raljerar över hur genusvetare och postkoloniala tänkare börjar fråga efter kvinnliga konstnärer och skildringar av svarta – som om konsten kunde vara något annat än evig och stå högt över futtigheterna.

Visst, konstverken är på sina sätt eviga, fulla av symboliska värden och estetiska kvaliteter. Men varje utställning finner

sin form i sitt historiska sammanhang – är det 16-, 17-, 18-, eller 1900-talets utställningsideal Lundberg föredrar?

Titelns sista museum är kanske den dröm­platsen, där samlingar visas på ett fullständigt neutralt sätt. Skriften cirkulerar kring detta tomrum, kring ideal som Lundberg finner så självklara att de inte beskrivs och diskuteras.

Lundberg hittar en föregångare till identitetspolitiken i Herders proto-nationalistiska tankar från den tyska Romantiken (ungefär att bara en tysk kan skapa och förstå tysk kultur), i sin tur en reaktion på den universella franska Upplysningen.

Idéerna om en folkkultur hängde ihop med ett specifikt historiskt moment när det tyskromerska riket var på fallrepet. Att Lundberg har en helt ahistorisk förståelse av Herder behöver kanske påpekas, och det är en förståelse som ligger i linje med skriftens ideologiska grund. Det tidlösa, ideala, kontextlösa.

När det identitetspolitiska tänkandet ska pressas in i Herders nu fritt svävande idévärld görs det genom en definitionsglidning. För det skulle vara svårt att ställa genusteorin direkt bredvid Herder. Det behövs heller inte, eftersom identitetspolitik hos Lundberg redan har förvandlats från att vara en samlingsbeteckning för olika teoribildningar, till en sorts påtvingad mall där alla som tillhör en grupp tänker likadant. Som ett folk, som inte ska blandas med andra.

Så många tankesteg bort kan det mesta liknas med det mesta. För att förstå Det sista museet måste läsaren också förstå en akademiker som helt och hållet struntar i maktanalyser, trots att hans ämne skriker efter det. Lundberg räddar sig själv genom underrubrikens ”reflektioner”.  Allt är tillåtet. Det är lite som en gammal westernrulle.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker