ÅSIKT

Den nya rysskräcken

Torsten Kälvemark om sågfilare, hybridkrig och Sveriges anslutning till Natos center mot propaganda

Den engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today (RT) pekas ut som aktiv i det ryska propagandakriget. ”Dess roll är överdriven”, skriver Torsten Kälvemark.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ryska sågfilare misstänktes för spioneri för hundra år sedan. Här i värmländska Gräsmark 1902

Fyra stora livsmedelskedjor i Litauen drabbades nyligen av ett par dagars bojkott. Den handlade om blomkålspriser. En ilsken konsument hade på Facebook larmat om att ett blomkålshuvud kostade hutlösa 3,49 euro. De sociala medierna fylldes av indignerade inlägg som kontrasterade det inhemska priset mot det polska och brittiska. I jämförelse med det senare betalade de litauiska konsumenterna tre gånger så mycket.

En av de berörda affärskedjorna, Maxima, greps av panik och gick ut med påståendet att det var Ryssland som låg bakom bojkotten. Beskyllningen togs förstås inte på allvar men ”skyll på Kreml-kortet” är ju annars gångbart lite varstans i vår omvärld.

Det spelades ut också i Sverige härom veckan när en del av den svenska infrastrukturen brakade samman. En så kallad terrorforskare från Försvarshögskolan uteslöt inte att en främmande makt, ”sannolikt Ryssland”, stod bakom problemen. En ”säkerhetsexpert” framhöll i Göteborgs-Posten att det inte bara räcker med kanoner på Gotland för att avvärja hotet från en otrevlig granne. Några förstasidor hade näst intill krigsrubriker.

Nu visade sig kollapsen ändå inte bero på några samordnade sabotageaktioner. Inte ens Dagens Nyheters militäraktivist Mikael Holmström lyckades hitta ett samband med ryska flyg eller ubåtar.

Dagens russofobi kan ibland påminna om den som rådde för drygt hundra år sedan. Då gällde det också att få upp försvarsanslagen och söka närmare anknytning till en stormakt (i det fallet Tyskland). Misstänksamheten mot de kringvandrande ryska sågfilarna var monumental. En samhällets stöttepelare kunde 1913 berätta att han granskat fyra sågfilares slipanordningar och letat, fast förgäves, efter stämpelmärken från den ryska arméns verkstäder. Stockholms polismästare bjöd i samma veva några sågfilare på restaurang för att kolla om deras bordsskick kunde avslöja dem som förklädda officerare.

Hundra år senare behöver man inte förneka att en del rysk propaganda sköljer över oss. Den verkar dock knappast ha några större effekter. Kremls informationsoffensiv når i varje fall inte till våra större tidningar, knappast heller till sociala medier. Inhemska högerextrema sajter är nog ett betydligt större hot mot vår demokratiska samhällsordning.

Ska man leta efter rejäla utrikes manipulationer i ledande medier får man gå tillbaka ett decennium. Då ledde Dagens Nyheter under chefredaktören Hans Bergström den största stormaktsinspirerade desinformationskampanjen i modern svensk presshistoria. Per Ahlmark försökte under flera månader inbilla oss att Irak hade kärnvapen, samtidigt som han gjorde allt för att delegitimera FN:s

Per Ahlmark.

vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen.

Dagens Nyheters kampanj 2002-2003 fyller alla de kriterier som ställts upp av en skribent i den tidskrift som utges av Natos omdiskuterade center för ”strategisk kommunikation” i Riga (Stratcom).

Där definieras Rysslands propagandakrig i följande termer: ”Det innefattar bedrägeri, brist på ansvar, rena lögner och skapandet av en alternativ verklighet”.

Jo, precis så var det ju den gången i DN:s spalter. Men då låg källan i Washington och inte i Moskva.

Rysslands propagandaoffensiv har ofta betecknats som ett hybridkrig. I sak är detta krig verkligen inget nytt och inte ens en rysk specialitet. Det är också därför som begreppet alltmer ifrågasätts i den internationella debatten. Flera amerikanska debattörer, också i Natos egna publikationer, varnar för en slapp användning av ett ord som är mer emotionellt än rationellt.

Hans Bergström

Den mest analytiska granskningen av ämnet har på sistone skett inom ett projekt vid Helsingfors universitet med deltagande av en rad internationella experter. Den slutsats som man i en första studie därifrån dragit är följande: ”Begreppet ’hybridkrig’ är inte lämpat som ett analytiskt redskap för att bedöma Rysslands militära kapacitet eller utrikespolitiska mål. Det bör därför inte användas som en bas för strategiskt beslutsfattande och försvarsplanering”.

I studien konstateras vidare att begreppet tenderar att förvirra snarare än förklara och att det kan leda till missriktade slutsatser som till och med kan spela Ryssland i händerna.

Vari består egentligen den ryska propagandaoffensiv som även den svenska regeringen verkar frukta? Många pekar på tv-kanalen RT men dess roll och räckvidd är enligt oberoende studier överdriven. Själv följer jag den regelbundet (främst på nätet) eftersom den ibland rapporterar om sådant som BBC eller CNN av olika skäl inte bryr sig om. Självklart är den ofta hårt vinklad med en slagsida åt den ryska versionen av aktuell politik. Det är lite som Fox News, fast med andra förtecken. Vill man balansera den kan man söka nyheter från den av USA:s regering finansierade sajten för motpropaganda: Radio Free Europe/Radio Liberty.

Gäller det alternativ till den ryska bilden av Ukraina hittar man nationellt vinklade motbilder i Kyiv Post. Allra bäst är nog ändå att läsa en del oberoende internationella bloggare, till exempel Odessa talk eller Ukraine update. Där gisslas ryska manipulationer men också den ukrainska ledningens beroende av oligarker och extremnationalister. En kritisk men ändå nyanserad diskussion kring dagens Ryssland hittar man på bloggen Sean’s Russia. På motsvarande sätt kan Baltic Times ge en mer rättvisande men knappast okritisk bild av läget i Baltikum. Det är ju också där som man kunnat läsa det mest avslöjande reportaget om den intellektuella nivån på Stratcom i Riga.

Genom att ansluta Sverige till just Stratcom har den svenska regeringen valt att i stort sett anamma en världsbild som delvis präglas av något slags baltisk/polsk nationalism. Detsamma gäller för övrigt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap där en ”privat” twittrande enhetschef glatt visar vad som rör sig i ledningens tankevärld.

Exakt vad Sverige ska göra i Riga är fortfarande lite oklart. I ett något bisarrt formulerat ”letter of intent” har man uttryckt en ”cordial wish” att få ha en chef för den tekniska och vetenskapliga utvecklingsavdelningen där. Någon sådan avdelning finns inte i organisationsskissen på Stratcoms hemsida men det kan ju bero på sedvanlig bristande uppdatering. För min del luktar detta annars signalspaning lång väg men det vill väl ingen låtsas om.

När nu socialdemokrater och miljöpartister i skön förening har baxat in Sverige i denna Nato-anknutna organisation får man ändå hoppas att våra representanter kan ge rimliga proportioner åt det påstådda hybridkriget.

Kanske kan de i sammanhanget också låta svenska forskare få utvärdera den vetenskapliga nivån på

verksamheten och tona ner det propagandistiska inslaget i publikationerna. Annars tar ju Sverige på sig ett tungt delansvar för en organisation som nästan helt anammat det gamla kalla krigets logik.