ÅSIKT

Avspark - mot rasism

Johanna Frändén om fotbollens politiska kraft och EM:s betydelse för Europas invandrarbarn

1 av 2
Idag börjar fotbollsfesten EM i Frankrike är en motkraft mot det växande främlingshatet, skriver Johanna Frändén. Det svenska anseendet bärs av en superstjärna med rötter i Jugoslavien och i flera länder har hälften av spelarna invandrarbakgrund.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lilian Thuram, f d stjärnspelare och antirasist. Foto: AP

Det finns en bild från förra sommarens EM-slutspel som visar det engelska U21-landslagets matsal. Utspridda på två olika bord sitter 14 spelare och äter lunch. Vid det ena bordet de vita, vid det andra de svarta.

Fotot spreds snabbt i fotbollsvärlden och gav upphov till en upprörd debatt i hemlandet. ”Vad säger det om ras i Storbritannien i dag?” frågade sig tabloiden Daily Mail i en rubrik.

Jag tänker på det när jag läser Mina svarta stjärnor, av den gamle franske storspelaren Lilian Thuram. Han tillhörde det omåttligt populära landslag som tog VM-guld på hemmaplan 1998, när Les Bleus tillfälligt döpte om trikoloren från bleu–blanc–rouge till black-blanc-beur (svart, vit, nord­afrikansk). Medan lagkamrater som Zinedine Zidane, Laurent Blanc och Didier Deschamps fortsatt som fotbollstränare, har Thuram fortsatt som antirasist.

Boken är en kronologisk genomgång av icke-vita människor som gjort avtryck i historien. Från upprorsledare och intellektuella i Västindien via tonsättare och poeter från den amerikanska södern, till Billie Holiday, vars stämma inkapslade århundradens erfarenheter av förtryck och underordning på ett så smärtsamt sätt att hon tvingades till tystnad.

Thuram flyttade från Guadeloupe till Frankrike som nioåring 1981 och blev, som han själv uttrycker det, för första gången svart. Han berättar ofta om hur hans mamma blev uppmanad att försöka bilda familj med en man med ljusare hy än hon själv, och konstaterar att han är beviset på att det inte gick något vidare.

Samma erfarenhet gjorde Frantz Fanon fyrtio år tidigare, när han lämnade Västindien för att kriga för de franska styrkorna i andra världskriget. Fanons bok Svart hud, vita masker är ett postkolonialt mästerverk som Thuram själv gav flera av sina medspelare i Les Bleus under fotbolls-EM 2004 i Portugal.

Frantz Fanon beskriver en svart mans resa över Atlanten och redogör för den flagranta rasism han stöter på i 50-talets Frankrike. Svart hud, vita masker sätter också ljuset på den kolonialiserades önskan att ”förvita” sig och undersöker den karibiska kvinnans förmodade önskan att få barn med en vit man och erövra ljusare nyanser med varje kommande generation barn och barnbarn. Det har gått sextio år sedan dess, men 2016 är Paris förorter och yttre arrondissements fulla av kvinnor vars småfläckiga ansikten visar på mer eller mindre lyckade försök att bleka svart hy.

De bilderna kan vara behändiga att ha med sig som bakgrund när man attackerar dagens identitetspolitiska förespråkare med historiskt svaga argument om ”omvänd rasism”.

Fanon utbildade sig sedermera till läkare och resonerar kring den svarta erfarenheten ur ett psykologiskt perspektiv. Han analyserar det psykopatologiska tillstånd som slaveriet och kolonialismen framkallat hos icke-vita fransmän; de intellektuella mindervärdeskomplexen, orsakade av de oproportionerliga sexuella förväntningarna på den svarte mannen som i Europas ögon alltid varit mer kropp än hjärna.

Fanon gick upp med sin avhandling 1950, men refuserades eftersom hans politiska teorier ansågs för radikala och hans psykoanalytiska uppgörelse med kolonialismen för apart. När den kom ut omstöpt i bokform två år senare kritiserades den för att riva upp postkoloniala sår och mana till rashat, men blev snabbt en klassiker. Än i dag är hans prosa retoriskt glasklar och dessutom litterärt angelägen.

Det finns en kraft och ett imponerande driv också i Thurams berättelser. Han tar ner identitetspolitisk teori på en mycket konkret nivå (hans arbete riktar sig främst mot skolungdomar) och radar upp exempel på hur den europeiska historien förvanskat, relativiserat bort och glömt icke-vita vittnesmål.

Jag kommer på mig själv med att tänka att han är en oväntat bra berättare.

”Eller så har han bara en bra nègre”, föreslår min pojkvän, själv med ursprung på Guadeloupe, lite avmätt.

Nègre – neger – är fortfarande familjär franska för spökskrivare, eller någon som gör ”skitjobbet”.

Fotbollen får ofta anledning att göra upp med både rasanstrukna föreställningar om färgade spelare och mer våldsbejakande rasism i supporterled. Men trots strukturella problem finns det knappast någon arena som fungerar som en större projektionsyta för ansikten och kroppar som är icke-vita och framgångsrika.

När fotbolls-EM brakar loss i Frankrike i dag lär en viss superstjärna med ursprung i Jugoslavien få bära det svenska anseendet på sina breda axlar. Hemmalaget Frankrike och grannarna Belgien och Schweiz har lag där ungefär hälften av spelarna är invandrare av första eller andra generation och i de regerande världsmästarna Tysklands startelva finns spelare med turkisk, ghanansk och nordafrikansk bakgrund.

Det har hänt väldigt mycket sedan Les Bleus tog VM-guld på hemmaplan 1998 och blev politiskt slagträ i debatten om det multietniska Frankrike.

”De positiva konsekvenserna höll bara i sig i ett halvår”, sa dåvarande mittfältaren Emmanuel Petit nyligen i en intervju.

Två terrorattentat har hetsat fram fler hatbrott mot landets muslimer och högerextrema Nationella Fronten har gjort sina bästa val någonsin.

Det är kanske orimligt att hoppas att ett mästerskap i fotboll ska vända de xenofobiska vindar som blåser över hela Europa. Men under en månad kommer europeiska barn med föräldrar från Afrika, Mellanöstern och Karibien att få se vuxna män med samma ursprung figurera i ett sammanhang som inte har med social misär eller misstänkt terrorism att göra.

Någonting måste det ju betyda också 2016.

Johanna Frändén, sportjournalist. Foto: TT
ARTIKELN HANDLAR OM