ÅSIKT

Tillbaka med full kraft

Magnus Ringgren läser Lars Noréns nyskrivna poesi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Det är 36 år sedan Lars Norén senast gav ut en diktsamling.
KULTUR

Det här har vi väntat på i 36 år – att Lars Norén skulle återvända till lyriken.

Han började som tonåring i en berusad och sönderfallande modernism, fortsatte i psykotiska vulkanutbrott, genomströvade en visionär vardag i sina ”dagboksdikter”, gav sig i kast med Paul Celan och Friedrich Hölderlin.

Där tog det abrupt slut, i boken Hjärta i hjärta från 1980. Dramatiken överväldigade författaren och ganska snabbt också publiken, en dramatik visserligen indränkt i poesi men satt i en flerstämmig sats som lyriken inte tycktes kunna erbjuda.

I och för sig har poesin legat och pyrt de senaste åren i ett par prosalyriska monologer och än mer i förra årets gråpapperslunta Fragment, men nu är den tillbaka med full kraft och magnetisk ogenomskinlighet i Stoft. Mer självklar norénsk boktitel kan jag inte tänka mig. Och gulddiset på omslaget är tillagt för hand på tryckeriet – alla exemplar av boken är lite olika.

Allt är igenkännligt. Samma olösliga motsättningar och paradoxer klättrar återigen på varandra. Men det är en gammal människa som talar, en människa mer villig till klarhet och lugn än förr.

Man kan tycka att det blir lite för mycket filosofi och för lite poesi ibland. Existensfilosofin vävs samman med etiken, och det knarrar och knäpper i den gamla korgstolen som ofta har märket Heidegger.

Så arbetar ju Norén; han tar spjärn mot klassiker efter klassiker för att pröva och utveckla (kanske också avveckla) sitt eget konstnärliga uttryck. Intressantare än den ofta ogenomskinlige Heidegger är denna gång kristen teologi och mystik. ”Det glada budskapet” (på grekiska ”evangeliet”) hörs redan i den första dikten. Man får leta noga för att hitta glädjen i texterna, men där finns en stark försoningsvilja, också med det förfärligaste. Den övergripande försoningsbilden är kluven i två: korsfästelsen (i bakgrundens skuggor) och barnet, starkt belyst i förgrunden.

Den lättaste ingången i boken är de vardagliga scenerna. Att följa dottern på bussen till skolan. Att se de utslagnas tröstlösa kö utanför beroendekliniken: ”vadar genom de stelnades Hadessamtal”. Att känna efter i fickorna om de där meningslösa men heliga småsakerna ligger kvar. Att hålla i de uttjänta gamla verktygen

i en bod på landet. Det kan finnas en ”opersonlig glädje” mitt i Hades, ”livsfärgen som stilla fyller dem som går genom dödsregnet”.

Dikten nynnar en vaggvisa för alla levande och lidande varelser: ”god natt, fjäderbarn, som ett dun lämnar du din egen öppna hand”. Den där underbara naiviteten slår igenom gång efter gång: ”Lilla natt, lilla död, lilla sköra löv, ström och vila, som är mig närmast, det som är samlat som av en vind hos Gud, för att bli sig självt”.

Men Lars Norén är förstås ingen idylliker. De milda tonfallen har ett inkråm av Hades. Den här gången uppsöker han klassikernas helveten – Homeros, Vergilius, Dante. Ett ”infernofragment” stinker av död även om det bara rör sig i Hades förgårdar. Sina tröstande men uppriktiga ledsagare finner han hos vittneslitteraturens klassiker som Primo Levi och Jean Améry.

Kanske är det så att Lars Norén ännu är lite ovan vid att skriva poesi igen. Poesin står inte oemotsagd: ”det finns ingen poesi för mig, blott skador”. Försoningen är motspänstig. Hur ska man ”fylla sprickan av det tillfogade onda med förlåtelse och resignation, förlåtelse och löfte i lika stor mängd”?

Men resan dit har börjat. Det är en vis gammal man som sitter i den där korgstolen.