ÅSIKT

Elitens tragedi

Åsa Linderborg om Brexit och den hysteriska gruppgalenskapen

1 av 2
Stöds av majoriteten. Brexit-supporters inför omröstningen i Storbritannien i torsdags. Foto: TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Owen James. Foto: TT

Svenska medier är i chock över Brexit och talar om att alla andra också ska vara det.

Det är möjligt att britterna begått ett misstag, men det är inte mediernas uppgift att diktera oss känslor av ilska och förtvivlan. Det journalistiska uppdraget är inte att agera taltratt för etablissemanget, elit som en majoritet av de brittiska väljarna – och gissningsvis en lika stor del av samtliga européer – vänder sig mot.

Det har inte gått att höra skillnad på nyhetsrapporteringen, de så kallade experterna, parlamentarikerna och EU-etablissemanget. Varje gång man öppnat en tidning, slagit på radion eller knäppt på teven har det varit som att bevittna en gruppgalenskap där alla imiterar varandra.

”Oberoende” public service har inte varit bättre än andra.

I ett reportage timmarna innan vallokalen stängde, hade SVT:s korre slagit följe med bremainsidans dörrknackare. Stämningen var uppsluppen och segerviss, kanske för att 5 av de 6 som gavs chans att prata i mikrofon var emot Brexit. En fick komma med en avvikande mening, en medelålders man som citerade Orwell om elitens förakt mot den arbetarklass som byggt landet. Han var med andra ord inte alls illitterat, som Brexitväljaren påstås vara, men så där asymmetriska har proportionerna varit.

När valresultatet kom drabbades gruppgalenskapen av kollektiv hyperventilering:

DET HÄR ÄR EN KATASTROF!

I P1:s sändning i fredags fick två engelsmän sitta och oja sig, flankerade av en korre i London som gång på gång frågade hur Cameron hade kunnat göra något så dumt som att utlysa en omröstning: ”Nu måste han avgå!” Det dröjde till halv tio på förmiddagen innan man tog in en Brexitförespråkare i studion, en vänsterkille från Danmark.

Så påbörjades ett sorgearbete där medierna formerade sig till körer i tragiskt drama. Timme efter timme har de växelsjungit fram en berättelse om att allt går åt helvete.

Första versen: Vad ska marknaden säga om det här?! Den andra kören sjunger tillbaka, ja, börserna kommer falla fritt!

Men sedan när sammanfaller finanskapitalets intressen med våra? Marknaden har aldrig haft demokratisk legitimitet och särskilt inte efter finanskraschen 2008.

Andra versen: Det är de över 60 som röstat för Brexit! Den andra kören svarar: Ja, det är förskräckligt, ska verkligen så gamla människor få vara med och bestämma?

Men vad ska vi göra åt det? Slita av pensionärerna rösträtten?

Tredje versen: Alla som jag talat med är chock! En kör (av korrespondenter) svarar: Ja, här där jag befinner mig fattar ingen hur det kunde bli så här!

Men det kan bero på var ni valt att ställa ner era fötter.

Fjärde versen: Det är populister utklädda till politiker som har ställt till det här! Den andra kören svarar: Ja, det var verkligen dumt och dåligt av Cameron att hitta på den här grejen!

Det här är körens ledmotiv: Outbildade människor kan inte begripa komplicerade saker, de har förletts av skurkar, Brexit är mer eller mindre en statskupp. Ergo: Demokratin börjar bli ohållbar.

Vanliga parlamentsval kan etablissemanget stå ut med, eftersom det då inte är så mycket som står på spel. EU har ju nämligen satt ramarna för vad politiken får handla om. Men nu fick britterna chansen till ett verkligt ultimatum, och det var bara för mycket.

Någon solosångare stämmer upp i den trassliga abrovinken, att det är odemokratiskt att rösta nej till en överbyggnad som institutionaliserat ett demokratiskt underskott.

Femte versen: Endast 76 procent röstade, det kan inte gillas! Den andra kören svarar: Två miljoner har skrivit på ett upprop, britterna måste ges en andra chans!

Så där hade aldrig låtit om britterna röstat rätt.

Sjätte versen: 66 000 svenska jobb kan försvinna inom en snar framtid! Den andra kören svarar, ja, det här kan stå de svenska löntagarna dyrt!

Det där är ju bara hittepåsiffror i syfte att skrämma oss att diskutera EU också i Sverige. ”EU-spöket kan vakna!” varnar Svenska Dagbladet.

Det var samma propagandaapparat när svenskarna röstade mot EMU. Utan något som helst faktaunderlag påstod man att Sverige skulle gå under och ekonomin raseras totalt. I efterhand har man erkänt att det inte riktigt blev så.

Sjunde versen: Hur ska det gå för Cornwall! Den andra kören svarar, ja, de tar ju emot 600 miljoner euro i bidrag varje år, nu går de nog under!

Men de pengarna borde Storbritannien kunna omfördela själva, det är ju världens femte största ekonomi. Det är därför de kan göra det som fattiga Grekland – som nyss hotades med att kastas ut ur EU – aldrig kan göra: packa och dra.

Åttonde versen: Game of Thrones är i fara, nu kanske inspelningarna försvåras! Den andra kören svarar: Ja, och vad ska nu hända med alla svenska aupairer?!

Och så där håller det på, det är som att hamna i ett hjärntvätteri. Men vill man slippa undan gruppgalenskapen behöver man inte förflytta sig särskilt långt. Det räcker med att klicka sig fram till norsk, dansk eller finlandssvensk press för att finna en mer nyanserad rapportering. De har inte missuppfattat sitt journalistiska uppdrag, där låter inte alla som om de ber kvällsbön till Jean-Claude Junkers hotelser.

Det är bara svenska medier som utmärker sig med en osjälvständighet som inte anstår en annars så duglig yrkeskår. Man skulle vilja veta varför det blev så.

Hur ska vi då förstå valresultatet, om vi nu inte på allvar tror att 52 procent av alla britter är dumma i huvudet?

Gisela Stuart. Foto: TT

En dominerande förklaring är att Brexit egentligen var en folkomröstning för eller mot invandring. Det ligger mycket i det, men långt ifrån alla brexitare hade rasistiska motiv. En av Brexits tyngsta röster var Gisela Stuart, parlamentsledamot för Labour och hemmahörande i utmärglade Birmingham. Hon övertygade enbart med demokratiska, sociala och ekonomiska argument.

Som Owen Jones konstaterar i The Guardian, klingar rasistanklagelsen falskt eftersom Cameron själv vunnit positioner på att hetsa mot invandrare. Ett av EU:s viktigaste projekt är just att hindra folk från att komma hit. Det är Fort Europa som i decennier fått humanister att vara EU-kritiker.

Ett lika viktigt EU-projekt är att arbetskraft utan kollektivavtal ska flyta fritt.

Det är lönedumpningen som valet har handlat om för många, inte huruvida det ska få bo muslimer eller marockaner på ön. Det är också på den punkten som arbetarklassen har blivit grundlurad. Ukip har ingen ambition att höja lönerna. I stället för polacker vill de ha ett inhemskt prekariat som jobbar för 5 pund i timmen. De som man begärt förtroende från, vill man göra till working poor.

Faktum är att EU inte förbjuder de kollektivavtal som arbetarklassen ropar efter, men EU har heller inte lagstiftat om att alla ska ha lika betalt oavsett varifrån de kommer. Den sociala rörligheten bygger på att klyftorna är så stora att arbetskraften blir villig att vandra för att få ett jobb till nästan vilket underpris som helst.

De som är upprörda över Brexit borde betänka att detta är nyliberalismens draksådd. Om inte Thatcher krossat knäskålarna på fackföreningsrörelsen, hade arbetarklassen haft bättre livsbetingelser och kanske större tålamod med EU. Många av de som drabbades av Tories antifackliga räder, är i dag 60+.

Det går inte att förstå Brexit utan att förstå klass. Thatcherismens tvåtredjedelssamhälle har blivit ett hälftensamhälle, kluvet mitt itu. Tillräckligt många anser att de inte hade något att förlora när de osäkrar sin röstsedel.

Den egennyttiga medelklassen identifierar sina strävanden med etablissemangets. Brexit är deras första motgång på många år och genast visar den sin oförmåga att sätta sig in i ett annat socialt perspektiv än sitt eget. Medelklassen är så van att bestämma, att den inte vill kännas vid hur andra resonerar och har det. Man pallar inte när majoriteten har andra åsikter än man själv, en motsatt uppfattning karakteriseras genast som extrem eller lågbegåvad.

Vad tycker då etablissemanget att man ska göra åt de problem som fått en halv befolkning att vända EU ryggen?

Carl Bildt gavs frågan i radio. Först vägrade han svara, som vanligt. Sen låtsades han inte förstå, som vanligt. Till sist skorrade han fram, att vad som behövs nu är ”ett tydligare ledarskap”. Det är en omskrivning för att folk ska bestämma så lite som möjligt. Eliten ska bemöta ett uppror genom att peka med hela handen.

Carl Bildt. Foto: TT

I går irriterades Bildt över att det hetsas så mycket mot eliten. I samma tweet påstod han att det var eliten som en gång införde rösträtten. Man kan nästan tro att Bildts konto är kapat. Han borde ju veta att det var hans egen farfarsfarfar, statsminister Gillis Bildt, som ledde kampen mot demokrati, förenings-och mötesfrihet.

Ingen liberal vill ta i frågan om det demokratiska underskottet, den sociala otryggheten, arbetslösheten, elitens arrogans och privilegier. Allt det där som gör att människor nu revolterar, även de som ändå inte vill lämna EU.

Liberalernas inställning bär fröet till ett brunlurvigt monster. För även om det finns en rad skäl att göra slut med EU, är Brexit högerpopulismens triumf. Om inte etablissemanget tar ansvar för de problem som de själva skapat, kommer folket välta EU över ända i land efter land.

Ett lika tungt ansvar vilar på den EU-kritiska vänstern.

Jonas Sjöstedt och hans kamrater runt om i Europa måste sluta ducka, sluta mumla av rädsla för att förknippas med SD och än värre skit. Annars kommer högerpopulisterna grabba taktpinnen och göra EU-kritiken till ett främlingsfientligt korståg i marschtakt.

De gröna kan man dessvärre räkna bort i det här, EU är ytterligare en fråga där de bytt fot med förvirrad uppsyn.

Om EU verkligen är så bra som socialdemokraterna påstår, måste de förklara varför. Det räcker inte med att säga att ”vi behöver ett starkt Europa”. Europa kan aldrig bli starkt om inte alla vi som bor här mår bra och känner framtidstro. Och om EU har brister, det verkar ju trots allt vara så, erkänn dem då!

Partieliten måste tillbaka till rötterna och fackföreningsrörelsens hundrafemtio år gamla krav om rimliga löner, trygga arbetsvillkor och hållbara socialförsäkringar.

Konsultsossarna måste sluta gråta med börshusen. Marknaden klarar sig alltid. Och säkert är att fonddepåerna kommer hämta sig snabbare än tredjevägensossarna, som gör moralisk bankrutt när de fulla av harm twittrar att det är ”fascister” som röstat fram Brexit.

Om inte sossarna frigör sig från det liberala etablissemanget och visar att de är ett politiskt alternativ, kan någon form av fascism faktiskt bli verklighet. 

Men om de sunda och sakliga EU-kritikerna agerar gemensamt och offensivt kan Brexit vara en historisk chans till något nytt och friskt. Även om vi inte går ur unionen – det skulle nog jag rösta för om jag fick chansen – kan vi samfällt kräva att EU ska demokratiseras, marknaden återregleras och utrustas med en arbetsmarknadslagstiftning och ett socialt protokoll.

Det är ju i en sådan process som den av gruppgalenskaparna snart avsatte Jeremy Corbyn skulle kunna vara en gudagåva för Labour. Om blairisterna och eurocentristerna ska sköta förhandlingarna om utträdet, kommer Ukip växa till samma nivå som Nationella fronten. Då kan vi verkligen snacka om en europeisk katastrof.