ÅSIKT

I Bergmans fotspår

Jon Asp om Mia Hansen-Løve – den unga vågens hetaste filmskapare

Gästspelar på Bergmanveckan Isabelle Huppert (till vänster) i Mia Hansen-Løves ”Dagen efter denna” som visas på Fårö 2 juli. Filmen som fick regipriset på Berlinfestivalen har ordinarie svensk biopremiär 14 oktober.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mia Hansen-Løve, filmare. Foto: AP

Där befinner hon sig, en filosofilärare som passerat livets mitt men alls inte vill hörsamma studenternas protester mot regeringens förslag om höjd pensionsålder. Hon älskar sitt jobb – böckerna och undervisningen – mer än något annat.

Men så i ett huj har barnen flyttat hem­ifrån, maken lämnat henne för en annan kvinna och den krävande mamman dött. Hur ska hon hantera denna brådstörtade frihet, utan att drabbas av ensamheten?

För sin femte långfilm, Dagen efter denna (L’avenir), vann Mia Hansen-Løve regipriset vid Berlins filmfestival i februari. I veckan gästar den 35-åriga regissören Bergmanveckan med sin film.

Den danskättade fransyskan, inledde sin bana som tonårig skådespelare i två filmer av Olivier Assayas, regissören (och tillika en erkänd Bergmankännare) som senare blev hennes livspartner. Under ett par år efter 20 verkade hon som filmkritiker i klassiska Cahiers du cinéma. Och sedan hennes fullvuxna förstafilmer – Tout est pardonné (2007) och Le père de mes enfants (2009) – gäller Hansen-Løve som en av den nya vågens främsta förvaltare, inspirerad inte minst av Éric Rohmer och François Truffaut, och med det självbiografiska som viktigaste utgångspunkt.

Med tonvikt på orden, men utan att dra sig för tystnader, är hon en av sin generations mest lågmält förädlade filmberättare. Utan halsbrytande bildspråk eller hjärtklappningsdramatik skapar hon ett överflöd av nyanser av livets bitterljuva gång.

Vem kunde då vara bättre lämpad för den senaste filmens huvudroll än Isabelle Huppert, som här ännu en gång tycks göra sitt livs gestaltning, på samma sätt självklar och gåtfull. Det är en dualism som passar väl med Hansen-Løves lätta filmprosa, det sömlösa flödet, det icke-demonstrativt sensuella.

I filmen syns Hupperts Nathalie rastlöst promenera på Paris gator, röra sig intill Bretagnes tidvatten och ströva i det vackra Vercorsmassivet. Kameran följer ledigt hennes kroppsspråk och synliggör karaktärens inre själsliv, från intellektuell distans till sorg och tvivel, till fördragsamhet och även humor. När Nathalie efter att ha begravt modern, för första gången får syn på ex-mannen tillsammans med sin nya kvinna, övergår gråten till skratt. Inte så mycket för den faktiska synen som för det ironiska i att det sker just då.

Precis som Mia Hansen-Løve själv är filmens utflugna barn uppväxta med två filosofilärare, vilkas sarkasmer sinsemellan de unga lärt sig hantera med ett överseende leende.

När en tidigare student ifrågasätter Nathalies resignerade tendenser trots hennes 68-rötter svarar hon att hon bara vill lära sina studenter att tänka själva (detsamma tycks gälla för Hansen-Løves filmskapande).

Utöver passerad tid och kvinnans lott handlar Dagen efter denna om vad vi tar med oss från en generation till en annan, av erfarenheter, minnen och kunskap. Just böckerna får en smärtsamt tydlig roll, i det att de äldre förtvivlat klänger sig fast vid dem när andra saker försvinner.

I en av årets vackraste slutbilder sammanförs nämnda teman när kameran sakta zoomar ut i hallen från de olika rum där familjen samlats för julfirande. Ett par personer har försvunnit och en helt ny individ har tillkommit. Medan en upplivad mormor sjunger vaggvisa i barnkammaren konverserar den avlastade mellangeneration i köket. Fram tonar bilden av en pånyttfödd närhet mellan generationer, men i det rumsliga avståndet också bilden av en begränsad kontakt.

Det är Mia Hansen-Løves sätt att visa hur cirkeln sluts, samtidigt som livet fortsätter. Framtiden ligger öppen för nya möjligheter, och filmen för nya tolkningar. Här gäller inte det ena eller det andra – frihet eller ensamhet, ljus eller mörker – utan allt på samma gång.

FAKTA

Bergmanveckan

27 juni–3 juli fylls Bergmancentret på Fårö med konserter, filmer, teater, samtal med svenska och internationella gäster och mycket mer.

Bland Bergmanveckans övriga gäster på Fårö 27 juni-3 juli återfinns Olivier Assayas, skådespelaren Willem Dafoe och den ryske regissören Andrej Zvyagintsev, liksom Pernilla August och dramatikern Mattias Andersson.

ARTIKELN HANDLAR OM