ÅSIKT

Hundliv i pappas by

Lidija Praizovic reser i Balkan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hittehunden "Panda". Foto: Privat
KULTUR

Del 1

Vi bor i en förort 17 kilometer från Belgrads centrum. När pappa flyttade härifrån 1970 var det fortfarande en by under industrialisering. I dag har den växt ihop med Belgrad.

Pappas generation var den första som övergav jordbruket för studier, jobb i de nybyggda fabrikerna eller inne i stan. Nu har fabrikerna sålts ut och privatiserats, många har förlorat sina jobb och drömmen är att flytta utomlands, helst till väst. ”Hur är det att leva i ett ordnat samhälle?” frågar folk, och menar att jag måste tycka att detta är ett riktigt ”zigenarställe”.

Den genomsnittliga månads­lönen är cirka 3500–4000 kronor. Varorna i affären är inte mycket billigare än i Sverige. Men tjänster är billiga.

Jag umgås mest med min kusin. Han är sex år äldre och utbildad ekonom, men arbetslös och bor fortfarande hos sina föräldrar.

I går kväll tog vi en promenad i skogen. Delar av skogen bombades av Nato 1999. När jag var yngre drack vi friskt brunnsvatten, men nu är det förgiftat.

På 80-talet fanns i skogen fina promenadstråk, restaurang och kafé. Nu är den oframkomlig, en djungel. Det slängs skräp, skrotas bilar och vitvaror, och hälls ut olja vid ingången.

I Serbien är man orolig för brexit. Liksom andra ex-jugoslaviska länder kämpar man för att komma med i EU, och då är det negativt att de stora fiskarna börjar överge det. Men man odlar också goda relationer till Ryssland och Kina. Nyligen var den kinesiske presidenten på besök – en stor händelse.

Förenade Arabemiraten investerar också i Serbien. Just nu är ett stort byggprojekt aktuellt, ”Belgrade Waterfront”.

Någon har slängt in en hundvalp i vår trädgård. Först sjasade vi iväg den, men den kom tillbaka. Vi döpte henne till Panda och behöll henne. Hon är full av löss, men extremt kelig och lekfull. Jag funderar på att ta med Panda till Sverige.

ARTIKELN HANDLAR OM

Serbien

Balkan