ÅSIKT

Heliga såpor

Nedjma Boucheloukh om tv-serierna som roar folk och retar makten under ramadan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
Faisal El Emiri och Fatma El Saffi i kuwaitiska såpan ”Souk Al-Bambo” som överträder alla tabun - och är populärast av alla ramadan-tv-serier i gulfstaterna. Foto: Alrai tv
Romanen bakom tv-serien ”Souk Al-­Bambo”.
KULTUR

Under ramadan riktar sig de flesta människor i Mellanöstern och Nordafrika mot Mecka för att be och mot tv-rutan för att se. Däremellan kommer mat och prat. Ty, ramadan är en månad inte bara med fasta och feta måltider utan också med ett fett tv-utbud av serier och såpor.

Det är inget nytt, säger den egyptiske film- och tv-kritikern Tareq El Shennawi. Långt innan tv:n nådde Mellanöstern satt folk vid radioapparaterna och lyssnade på dramaserier som Tusen och en natt. Det är ett sätt att fira ramadan, eftersom alla religiösa högtider historiskt sett har inneburit fest för muslimer, särskilt i sunnitraditionen. Det nya är det stora antalet serier och den hänsynslösa konkurrensen om publik och reklam.

Satellitkanalerna har ökat antalet från tre eller fyra ramadan­serier på 70- och 80-talen till 40 eller 50 konkurrerande såpor!

Egypten, som kallas Orientens Hollywood, är det land som producerar flest ramadanserier. Det är också landet som på grund av sin geopolitiska tyngd i regionen och sin långa tradition inom såpaindustrin fungerar som en artistisk, social och politisk barometer.

Nobelpristagaren Naguib Mahfouz gör comeback i tv-rutan genom serien Afrah Al-Qubbah (eng. Wedding Song) baserad på en roman med samma titel. Handlingen går tillbaka till 1970 och berättar om medlemmarna i en teatergrupp som jobbar med pjäsen Afrah Al-Qubbah. Under repetitionerna upptäcker skådespelarna att texten kretsar kring dem själva. De försöker stoppa pjäsen, men teaterchefen vill iscensätta deras skamliga hemligheter för att tvätta bort allas synder. Skådespelarna måste kapitulera och de fortsätter att spela sig själva på scenen.

Tareq El Shennawi är den kritiker som mest ägnar sig åt att ”objektivt” (en svår konst i Mellanöstern) försöka se på och recensera kultur i Egypten - allt från film och tv till teater. Om Afrah Al-Qubbah är en ren framgång tvättar den å andra sidan inte bort ”synder” som begås av egyptiska dramaproducenter. I Egypten, säger Tareq El Shennawi, konkurrerar produktionsbolagen om att ställa in sig hos president Abdel Fattah al-Sisi. De tar emot indirekta direktiv om att följa presidentens önskemål och uppfattning om vad tv-drama ska handla om. Hyckleriet är utbrett i den artistiska miljön i Egypten och skådespelare och regissörer har alltid velat behaga härskaren.

”De vill göra tv som stämmer med vad presidenten har förklarat som god konst”, säger han. Som konsekvens präglas såporna av en förnuftsvidrig konservatism så att till och med en magdansös i Mahfouz-serien (som utspelas på 70-talet) har lagt sin magdanskostym åt sidan och är alltför påklädd för att vara autentisk. Egyptiska tidningar kallar det ”magdans i måttfulla eller diskreta kläder”. Poliser är också överdrivet snälla i årets egyptiska serier och det, säger Tareq El Shennawi, gör klyftan mellan drama och verklighet uppenbar.

Naguib Mahfouz är inte ensam om att göra comeback i tv-rutan. Ett flertal välkända och/eller klassiska romaner syns i tv-tablån. Denna trend inleddes med serien Zaat (eng. The tale of one woman’s life), efter en roman av Sonnallah Ibrahim, som gjorde succé under ramadan för tre år sedan.

Men den riktigt stora överraskningen i årets ramadandramatik kommer dock från Kuwait som med serien Souk Al-Bambo (eng. The Bamboo Stalk) överträder alla röda linjer i gulfstaterna. Det blev förbjudet både att spela in serien i Kuwait och att sända den i kuwaitiska tv-kanaler. Inspelningen fick ske i Dubai och Filippinerna.

Souk Al-Bambo bygger på den prisbelönta romanen av den unge kuwaitiske författaren Saud Alsanousi. Det är första gången som ett drama väcker frågan om barn som har ett asiatiskt hembiträde som mor och en man från en rik gulf-familj som far, ett ämne som fram till nu inte bara har varit tabu utan helt enkelt en ickefråga. Att se och höra förnekelse från olika håll i den rika kuwaitiska familjen i Souk Al-Bamboo är, för tittare från länder på Arabiska halvön, som att se sig själva nakna. Och de verkar tycka om det eftersom serien är den populäraste i Gulfstaterna, inte minst i Kuwait där seriens hashtag är nummer ett på Twitter och där myndigheterna inte kan stoppa människor från att se de privata satellitkanalerna.

Syriska tv-serien ”Bab Al-Hara” har sänts i åtta år och räknas som kungen av ramadansåporna.

Till slut, ett måste - den syriska serien Bab Al-Hara (Kvarterets port, min övers.) som i år går på sin åttonde säsong och vars roll som kung i ramadanseriernas rike inte tycks kunna detroniseras. Även om handlingen utspelar sig på 1920-talet är det lätt att se kopplingar till kriget, krisen och kaoset som råder i dag. Tittare i alla arabiska länder, från fattiga Gazaremsan till välmående Gulfstäder, är trogna den syriska serien ännu efter åtta år, fem av dem i krig. På sätt och vis verkar Bab Al-Hara inte bara kämpa för seriens existens, utan hela Syriens.

Scenuppsättningar kan variera mellan Gulfstaterna, via Mellanöstern till Nordafrika, men publiken består av människor som känner varandras kulturer och sympatiserar med varandras problem. Och, oavsett om ramadans drama beslöjar verkligheten eller avslöjar hittills mörka sidor av den, är tv-såpor ”fett lockande” för en publik som helst vill glömma dagliga bekymmer och att de hungerar efter mat och frihet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Egypten

Ramadan

Tv-serier