ÅSIKT

Äntligen ett bra förslag från SD

Martin Aagård Idén att sprida kunskap om folkmusik i förorterna är strålande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Scanpix
Multikulturförespråkare? Jimmie Åkessons förslag kan sprida kunskaperna om polska, böhmiska och romska musiktraditioners betydelse i Sverige, enligt skribenten.
KULTUR

Äntligen kom Sverigedemokraterna med ett bra kulturpolitiskt förslag!

I dag i Almedalen presenterade Jimmie Åkesson förslaget att vi bör skicka folkdanslag och folkmusiker till förorterna för att hjälpa till med integrationen.

Och det är faktiskt en strålande idé.

Det skulle vara en fantastisk möjlighet att sprida riktig kunskap om folkmusiken utanför de frälstas skara.

Jag ser framför mig hur kunniga musikpedagoger berättar om hur det vi kallar ”polska” kom till Sverige från Polen och hur schottisen spreds över Europa från de brittiska balsalar där den böhmiska dansen först blev trendig. De kan påminna om att polonäsen – en sorts överklassig menuettdans – egentligen var mest populär på 1800-talet.

De kan diskutera hur tyska schlagermelodier förvandlades till svenska visor och berätta att nyckelharpan är ett instrument som konstruerades på 40-talet och faktiskt är yngre än elgitarren!

Intressant för migranter vore så klart att vår största folkmusikvirtuos genom tiderna, Calle Jularbo, hade sin bakgrund i resandefolket och introducerade en romsk dragspelstradition i Sverige.

Det skulle få folk att känna sig välkomna och inse att deras egen kultur kommer att förändra den svenska musiken eftersom folkmusiken alltid hungrigt tagit till sig impulser utifrån. Inte minst från resandefolket.

De enda som skulle ta skada av ett sånt initiativ är kanske Sverigedemokraterna.

Folkmusik är ju inte vad Åkesson och Mattias Karlsson tror.

Det finns knappast något mer mångkulturellt än den musik som traderats från musiker till musiker och formats på festplatser. En musik vars melodier rört sig fortare än vinden över Europa. Framförallt finns det ju få musiker som är så intresserade av ”världsmusik” som folkmusiker.

Ju mer jag tänker på det finns det nog inget som är en lika bra symbol för det mångkulturella samhället.

Till och med förslaget om att spela pjäser om svensk historia i förorten tycker jag låter bra. Varför inte Strindbergs antirojalistiska pjäser? Eller en pjäs om hur ett i grunden nazistiskt parti förvandlade sig till ett riksdagsparti på bara tio år, vilket troligen är den viktigaste politiska händelsen i 00-talets historia.

ARTIKELN HANDLAR OM