ÅSIKT

Bo i andra hand – det är som Tinder

Rapport från ett kvicksandsliknande hyresträsk som saknar motstycke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Andrahandsmarknaden
KULTUR

Jag tycker mycket om springrundan från min bostad i Vällingby, rakt ut i naturreservatet och förbi badstranden, mot Hässelby. Det är något med balkongen på bottenvåningen som erbjuder absolut frihet.

Ändå hyr jag ut den svart när jag får reda på att en kompis kompis hyr ut sin lägenhet på Ringvägen, Södermalm. Strax intill det nyöppnade Brewdog, där skäggiga män sitter på rad och dricker IPA från Skottland för 72 kronor styck. Annat än min lokala stammiskrog med pizza, fotboll och alkisar.

Jag flyttar in på Ringvägen. Tjejen som jag hyr av har köpt en bostadsrätt med sin pojkvän, men de vill behålla lägenheten. Den officiella lögnen som vi repeterar, är att jag blivit tillsammans med tjejen och nu vill vi bo ihop på prov. Vi kan kalla henne Lena. Det är supersvart, och Lena är lagd åt det nervösa hållet. Hon säger flera gånger att jag ska flytta in så tyst som möjligt. Jag vet inte hur man gör det, men säger ja ändå. Lena vill inte adressändra, inte ens beställa eftersändning. Jag blir hennes postbitch. Ofta skriver hon och frågar om posten. Jag går till hennes bostadsrätt och släpper ner en liten bunt i brevlådan.

Under tiden hyr jag ut Vällingby, lika svart. En dansk flyttar in. Någon gång i veckan åker jag dit, ser säsongen förändras, naturen jag brukade röra mig i, och knackar på balkongdörren. Hämtar min egen post.

Hyran på Ringvägen är nästan den dubbla. Min inkomst varierar. En månads uppsägning gäller för alla parter, muntligt kontrakt. Jag vet inte vad Ringvägens egentliga hyra ligger på, sätter bara över pengarna på Lenas konto. Vet att jag betalar extra för sängen och köksbordet. Själv tar jag ut cirka 400 kronor extra i Vällingby. Det blir som en återkommande tröst för det höga priset jag betalar för att bo intill Brewdog.

Plötsligt hör Lena av sig och säger att de har gjort slut. Min lägenhet var beroende av ihållande kärlek, som nu är över. Tillbaka till Vällingby, tänker jag. Varslar dansken. På chans slänger jag ändå iväg en facebook-status, om det finns någon vars lägenhet jag kan hyra. Inget konkret till svar. Tillbaka till Vällingby. Sen får jag ett tips av min faster. Hennes kompis försöker få igenom ett triangelbyte, det har dragit ut på tiden och tills dess står hennes etta på Södermannagatan ledig. Det kan ta två månader, det kan ta fem. Jag går och kollar på lägenheten. Tjejen som visar den är försynt och vänlig. Hon berättar om triangelbyts-kaoset.

”Det är som Tinder”, säger hon.

Lägenheten är så fin att jag bereder mig på att göra allt i min makt för att bo där så länge som möjligt. Slänger iväg ännu en facebook-status, den här gången om Vällingby, eftersom dansken redan är bortskrämd. Den här gången svarar ingen. Tillbaka till Vällingby.

Men så hör en tjej av sig, jag träffade henne på Arvikafestivalen 2009 och visste inte ens att vi var facebook-vänner. Vi gör samma deal som vanligt. Precis när jag flyttat in på Södermannagatan hör Arvika av sig. Hon har fått förstahandskontrakt. Vill bara hyra en månad. Jag kan inte säga något. Utom ett falskt grattis.

Jag sitter i en vacker lägenhet med en ful lägenhet som ingen vill ha. Jag har inte möjlighet att säga upp någon av dem, inte än, månaden har redan börjat. Södermannagatan börjar kännas som ett gigantiskt misstag, för att få bo i en stadsdel som jag ändå känner en lundellsk hatkärlek inför. Här bodde jag tills flytten hemifrån, vid vanlig innerstadsålder, efter den obligatoriska resan i Sydostasien efter gymnasiet där man hittar sig själv och hasch. Därefter: Sundbyberg (jättesvart, med en hyresvärd som efter min flyttstädning rev sönder ”kontraktet” framför mina ögon), Husby (vitt rivningskontrakt), hem till föräldrarna, Bergen i Norge (deras version av Blocket), hem till föräldrarna, ett fallfärdigt kollektiv i Tumba, Kortedala i Göteborg (svart genom Twitter), Bergsjön i Göteborg (vitt), en stuga utanför Tumba (en bekants föräldrar ägde huset), och till sist Vällingby. 

Lena tycker att jag har städat dåligt. Det finns grått, mögligt hår i avloppsbrunnen. Och ugnen är nästintill orengjord. Jag svarar att ugnen var ostädad när jag flyttade in också. Det tror jag är sant. Men jag är inte säker. Börjar bli lite trött. Och förresten: vad fan ska hon göra åt saken? Klaga för hyresvärden, och erkänna att hon hyrt ut olagligt i ett halvår? Här kommer min lilla skiva av makt in. Jag hade kunnat spy i vardagsrummet, gå därifrån, och hon hade inte kunnat göra något utom att plocka fram golvmoppen. På Södermannagatan verkar hon knappt ha dammsugit. Jag kan inte göra något åt saken, orkar inte heller bry mig. Andrahandsmarknaden bygger på gemensam tillit, brustna relationer, förhoppningsvis en förståelse för att vi befinner oss i liknande situationer. Det finns inget annat. De flesta föredrar att hyra ut till bekanta, men jag är bekant med dansken och vår relation förbättras knappast. Det brinner i källarförrådet i Vällingby, en motorcykel som lagt olja och sot över precis allt. Bostadsbolaget ska sanera och då måste alla tömma sina förråd. Dansken hör av sig och frågar om han ska slänga min oljeindränkta mikrovågsugn, teveapparat, eller om jag ska komma och hämta dem. Jag ber honom ställa dem på balkongen. Det vill han inte. En märklig dynamik uppstår där ingen egentligen har makt över något, och allt, samtidigt. Det är inte synd om någon av oss. Jag känner ingen som hamnat på gatan. Mest av allt är vi som kackerlackor med hipsterskägg, som alltid hittar ett eller annat sätt att klamra sig kvar vid Brewdog.

Isak Olsson

Signaturen är en pseudonym

Vissa detaljer i texten har ändrats

ARTIKELN HANDLAR OM