ÅSIKT

Min sommarallergi: ”Finaste”

Aftonbladets redaktion stör sig på saker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

De ledsna skinkbitar som gör konferensmackan oätlig för en vegetarian, att spendera tid eller svensexemän i grupp må irritera, men jag är oftast för saktmodig för att rasa. Det finns få saker som inte botas av en enkel kattgoogling.

Därför är det lätt att känna sig som en empatistörd Grinch när det snarare är uttryck för ömhet som får blodet att svalla. För egentligen är det väl bara vackert när folk på sociala medier utropar att de hänger med finaste, det kan vara mamma, tandläkare eller valfritt namn?

Strösslandet av ordet finaste ger mig helt enkelt rysningar av obehag. Helst vill jag tro att jag bara invänder mot bristande faktaunderlag i uttrycket, är det verkligen världens finaste bror du åker räkbåt med? Men mitt i all sin ömhet väcker ordet också en alltför bekant känsla av utanförskap.

För att vi ska vara finaste med varandra krävs de andra som står utanför. Finaste är ett ord som markerar revir. Precis så härligt som det var att få höra ihop med skolans populäraste var det smärtsamt att bli lämnad i barndomens eviga bästis-karusell.

Men främst stör det hur uttrycket finaste nu i sin överdrivna användning kommit att betyda absolut ingenting alls. Det känns utslitet och tomt, som något man säger med tillkämpat leende och sammanbitna tänder.

Nej, sannolikt äter du inte tryffel med finaste kollegan. Du äter tryffel med en kollega och hen är rätt okej, för det mesta.

ARTIKELN HANDLAR OM