ÅSIKT

Kritikerna blinda för Lundkvists nazism

Avslöjandet av Nikanor Teratologen visar den svenska litteraturkritikens uselhet

Albin Grenholm som Pyret och Hans Sandquist som Morfar, i teateruppsättningen ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. Foto: Klara G
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Reaktionerna har varit provocerande ljumma på tidningen Expos avslöjande att författaren Niclas Lundkvist (mer känd som ”Nikanor Teratologen”) sedan 2003 skrivit grovt antisemitiska och rasistiska inlägg på nätforumet Flashback under aliaset ”Ezzelino”.

Martina Montelius i Expressen och Kristina Lindquist i Dagens nyheter har båda gett korta, upprörda kommentarer, som går ut på hur ledsna de blir när något de trodde var härligt provokativ konst visar sig bottna i en förfärligt provokativ verklighet. Det är allt som sagts i de stora dagstidningarna.

Ändå är Expos artikel ett av de mest provocerande scoop som drabbat litteratursverige. Inte för att det tvingar oss att omvärdera Lundkvists verk, utan för att det aktualiserar frågan om principerna för den litteraturkritik som bedrivs i Sverige.

Jonas Thente, Aase Berg, Jan Arnald, Anders Johansson, Gabriella Håkansson - alla har de prisat Teratologens verk. Vilket väcker frågan: Hur kan det komma sig att en litteraturkritik som utger sig för att vara radikal, eller åtminstone för att försvara liberala värden, inte känner igen en fascistoid text ens när den pissar oss i ansiktet?

Svaret är dessvärre ganska enkelt: litteraturkritiken i Sverige utgår allt som oftast från en litteratursyn som i princip är identisk med den Lundkvist själv omfamnar. För ett par månader sen skyllde Anders Olsson i Dagens Nyheter litteraturkritikens sjunkande status på en tilltagande värderelativism och ett ökat intresse för populärkultur. Han möttes av hånflabb från Håkansson i Sydsvenskan, som avfärdade honom som reaktionär nostalgiker.

Men hånflabbet till trots delar Håkansson Olssons grundsyn, nämligen att kritik är en ”bedömandets konst” som utgår från Kant, varför målet också för henne blir att framhålla vad som är god och dålig litteratur.

Pikant nog utsåg Håkansson och Jonas Thente just Teratologen till en av 90­-talets 20 bästa svenska författare.

Argumentet är välbekant: hur moraliskt tveksamt det än må synas, är Teratologens verk estetiskt välmotiverat. Thente har inte dragit sig för att påstå att de som ”äcklas och upprörs” av Teratologens böcker inte är ”intresserade av litteratur som idébärande konst” (DN 8 november 2003).

Precis samma tro på litteraturen som ett egenvärde har Lundkvist själv, både som teratolog och flashbackröst, hela tiden bekänt sig till.

”Vad som är autentiskt och vad som är kvalitet är rätt uppenbart för det oförvillade, estetiskt begåvade sinnet” (26 mars 2009), påstår han till exempel i en Flashback­tråd om nationalsocialistisk kultursyn.

Ett förtydligande vore därför på sin plats.

Menar till exempel Thente fortfarande att vi om Teratologen bör säga ”det vackraste man kan säga om en författare”, nämligen att han lämnar oss ”med famnen full av frågor”, nu när det inte längre råder några tvivel om vad slags frågor Lundkvist prioriterar: 568 inlägg om ”’Vittnesmål’ om ’utrotningsläger och gaskammare’,” 44 inlägg om ”Den rasistjudiska lusten att förinta”, 1482 inlägg om ”Majdanek”, ”Auschwitz” och andra tyska koncentrationsläger. Alla uttrycker samma grundidé: ”Judenheten är fiender till det svenska, tyska, franska, engelska folket ­- dess ledande företrädare njuter av att se de germanska folken biologiskt förintas genom massinvandring och bastardisering” (24 november 2010, i tråden ”Judar vill leda det mångkulturella samhället”, 60 inlägg).

Dessa åsikter återfinns tydligt formulerade också i flera av Teratologens skrifter, om än förmedlade via den fiktiva gestalten ”Morfar”.

I Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1998) heter det till exempel att västerlandets kris orsakas av ”Wall Streets [...] judefifflarmiljardärer”, att ”Marx och Freud drevs av hat”, närmare bestämt ”Judarnas nedärvda avsky mot den egyptiske, persiske, romerske, germanske förtryckaren, eller herremannen”. Och ”att judarna inkarnerade Satanspartiklar”.

Jo, jag vet, ”Morfar” är en påhittad figur och inte Lundkvist själv. Men har det verkligen gått dessa kritiker förbi att Morfar, sina grymheter till trots, genomgående porträtteras som en hjälte?

En som åtminstone snuddat vid att Teratologens litterära negering av ”den goda smakens tyranni” har en genuint destruktiv sida är Anders Johansson. I boken Nonfiction (2008) erkänner Johansson utan omsvep att Teratologens samtidskritik lika gärna ”skulle kunna bekräfta läsarens eventuella nazism, kvinnohat, satanism och förakt för svaghet” som erbjuda ett genuint radikalt alternativ. Men med Adorno som förvillande ledstjärna vill han ändå få oss att tro att Teratologens Kågedalsböcker äger en inre radikalitet i kraft av att de utgår ”från det mest hopplösa”.

Likt många andra läsare identifierar Johansson denna kärna med böckernas berättare, ”Pyret”, vilken han karaktäriserar som ”den svagaste och ynkligaste av Kågedalens alla ynkliga existenser”.

Men det är att göra sig blind för vad det står i texten. Pyret är nämligen nära nog lika flink i att mörda som Morfar själv, och hans inre ”pyrighet” presenteras i texten som ”de där som man kapslar in... de där som gör att man måst härdas å bli morfar”.

”Pyrigheten” är alltså inte alls en kontrast till det våld som representeras av Morfar, utan den rena kärna som gör det nödvändigt att bejaka våldet i all dess avskyvärdhet.

Den värdenihilism Lundkvist poserar med som teratolog är kort sagt vid närmare betraktande högst selektiv - det gäller att bevara vissa kärnvärden. Litteraturen är ett sådant värde, men det hänger ihop med andra - svenskheten, till exempel.

Fienden, förklarar Lundkvist på Flash­back, är ”de maktmissbrukande svenskfientliga skikten som förintar allt nordiskt och svenskt, vad gäller ras, kultur, traditioner och mentalitet”. Strax därefter gör han klart att han tycker att det är helt okej att föra en väpnad kamp mot ”svenskfientliga, kriminella och parasitiska rasfrämlingar på svensk mark [...]. De som beter sig som dödsfiender mot ens närmaste, ens traditioner, ens ursprung och ens livsideal bör man givetvis sträva efter att oskadliggöra om tillfälle ges” (14 maj 2009).

Tydligare kan det knappast sägas: värnandet av litteraturen som egenvärde och försvaret av en nazistinspirerad ideologi är två sidor av samma mynt.

Tack och lov finns det andra sätt att förvalta litteraturens kritiska potential än att traggla på med detta värdelösa tjat om litteraturens värde.

I stället för att leda kritiken tillbaka på Kant, som Olsson gör, kan man utgå från den historiska språkvetenskapen, filologin. Så knastertorr den må verka har filologin genom historien radikalt förändrat hur vi tänker. Det var till exempel det filologiska studiet av Bibeln under 1800­-talet som ledde fram till den textkritiska syn på Bibeln som i dag är vedertagen också bland teologer.

Den bibliska text som länge omhuldats som gudomligt uppenbarad sanning visade sig vid närmare studium vara omöjlig att förstå med mindre än att man förde tillbaka texten på den kultur den stammade ur.

Också litteraturvetenskapen präglades länge av föreställningen att Litteratur med stort L är en text som får sin speciella karaktär av att äga ett särskilt slags sanning. Under de senaste trettio åren har dock fler och fler insett att också litteraturen måste relateras till den kultur den stammar ur för att förstås.

Det duger helt enkelt inte att utnämna vissa texter till ”litteratur” och ”stor konst” och tro att man ska kunna förstå samhället genom att koncentrera läsandet till dessa. Litteratur måste förstås bokstavligt, som allt det skrivna: kioskromaner, tv­ serier, popmusik, politiska pamfletter, religiösa urkunder, porrsajter, tv­-spel, Timbrodyngan - hela skiten måste läsas.

Och Teratologens texter?

Jo, de också förstås. För tvärtemot vad Martina Montelius och Kristina Lindquist signalerar med sina indignerade inlägg gör det faktum att Teratologens nazistinspirerade världsbild är på riktigt, inte texterna sämre i sig.

Tvärtom: vill man förstå varför fler och fler tycks lockas av nazismens äckel i våra dagar är de en utmärkt plats att börja på.

Magnus Ullén

Professor i engelska, Karlstad universitet

ARTIKELN HANDLAR OM