ÅSIKT

Nytt samarbete bara en illusion

Vänsterns vision om att skrota EU är kontraproduktiv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det finns en legitim och progressivt rotad kritik mot EU, som inte ska förväxlas med det av främlingsfientlighet och nationalism inpyrda motståndet som Europas högerradikaler står för.

Att vänstern befinner sig i strid med högerradikalerna över hela unionen får inte innebära att man nu måste göra gemensam sak med nyliberala EU-anhängare.

Det är, menar jag, det viktigaste budskapet från Daniel Strand (6 juli) i eftersvallet till den brittiska folkomröstningen.

Det är bra att det sägs, särskilt i en tid när Brexit återigen gjort det möjligt att brännmärka all EU-kritik. Som när Sydvenskans/HD:s Per T Ohlsson skriver om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som ett ”rödbrunt block” i EU- och säkerhetsfrågor (26 juni). Eller när den socialdemokratiske riksdagsledamoten Patrik Björck twittrar ”lars ohly jonas sjöstedt jimmie åkesson marielepen same shit diffrent names” (24 juni).

Strand går vidare med att lista en rad djupa problem som han tillskriver EU, bland annat åtstramningspolitiken, flyktingdöden på Medelhavet, avdemokratiseringen av Polen och Ungern och EU-parlamentets brist på demokrati.

Unionen är helrutten, förstår vi.

Och därför är lösningen ”att hjälpa till att begrava dessa institutioner, inklusive deras tyckare och experter, och sedan kämpa för att skapa någonting bättre”.

Men tyvärr är det är svårt att se att ett Europa utan union skulle ha hanterat dessa problem bättre.

Det var ju de enskilda staterna som reste murarna och skärpte sin asylpolitik - under protester från EU-parlamentet. Det är i första hand den tyska regeringen, som är ansvarig för välfärdsslakten i krisländerna. Inte unionen. Det är Polens och Ungerns regeringar som inrättar mer totalitära system. Medan EU-kommission och EU-parlament protesterar.

Den slutsats jag drar av problemen är därför den motsatta: de kräver ett närmare EU-samarbete, med mer överstatliga befogenheter, så att de nationella politikerna inte kan göra vad de vill.

En sådan maktöverföring måste dock gå hand i hand med mer demokrati: EU-parlamentet måste bli fullfjädrat demokratiskt.

Jag brukar bli kallad utopist när jag propagerar för detta.

Men jämfört med Strands idé att först rasera EU och sedan bygga upp ett annat europeiskt samarbete, ligger jag i lä.

Det är ett argument jag hört inom vänstern ända sedan omröstningen 1994.

Det har inte åldrats väl.

Jag hade kanske lyssnat om det nu hade pågått någon form av alternativt unionsbyggande från vänster, till exempel vänsterstyrda stater som började samarbeta, skapandet av ett unionsfack med gränsöverskridande konflikt- och förhandlingsrätt, ­eller bara ett litet manifest från några dussin progressiva partier om vad som borde göras.

Men nåt sånt finns ju inte.

Gianis Varoufakis projekt Diem25 är väl det närmaste man kommer. Men det har tämligen begränsat stöd, och går, av det manifest man publicerat att döma, ut på att reformera EU inifrån, inte att rasera unionen.

Därför är idén om ett helt nytt vänster-samarbete inget mer än en illusion, som riskerar att fylla samma passiviserande roll som drömmen om revolutionen: eftersom vi har en idé om nåt helt annat, behöver vi inte befatta oss med det som är.

Det som finns är EU.

Det är inom dess strukturer vänstern måste verka för ett annat politiskt innehåll. Det kan innebära en stenhård kritik. Men utträdeskrav och gravgrävande bör man lämna åt radikalhögern.

ARTIKELN HANDLAR OM