ÅSIKT

Friheten i en flickbok

Margareta Zetterström läser Elena Ferrante och återvänder till en 1800-talsklassiker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Filmatiseringen av "Little women", med bland andra Katharine Hepburn, från 1933, regisserad av George Cukor. Foto: RKO Radio Pictures
KULTUR

Aldrig hade jag väl trott att jag som sjuttioåring skulle återvända till någon av de flickböcker jag slukade som ung. Men nu har det hänt.

Och det är Elena Ferrantes fel.

När jag, på italienska, hade läst alla fyra delarna av romansviten L’amica geniale (Den geniala vännen) var jag så fascinerad av de två flickorna Elena och Lila och deras uppväxt och vuxenliv att jag omedelbart började om från början, med del ett (den enda del som hittills föreligger på svenska, dessvärre med den något missvisande titeln Min fantastiska väninna).

Då var det en detalj som jag vid första läsningen inte hade fäst någon större vikt vid. Det var lovsången till boken Piccole donne (Unga kvinnor) och skildringen av hur mycket den betydde för de båda flickorna i det fattiga och våldsutsatta camorrakvarteret i en av Neapels utkanter.

Elena och Lila läste Piccole donne i flera månader, om och om igen, nere på gården, sida vid sida. Till slut blev boken solkig, tappade ryggen och föll sönder. Men det var deras bok och de älskade den. Piccole donne ingav dem känslan att om de bara fortsatte att läsa och studera skulle de kanske själva en dag kunna skriva böcker, bli rika och hjälpa sina familjer ur armodet. Vi skriver en bok tillsammans, sade Lila en gång och den tanken fyllde berättarjaget Elena med jublande glädje. Flickorna gick sedan helt olika liv till mötes, långa tider åtskilda från varandra, men denna upplevelse finns ändå hela romansviten igenom, som ett litterärt grundackord.

Piccole donne är den italienska titeln på den amerikanska författaren Louisa May Alcotts roman Little women från 1868. På svenska heter den Unga kvinnor, och kommen så långt i mina efterforskningar tyckte jag mig minnas att även jag läst denna flickbok som barn.

Att återvända till barndomens lektyr var en märklig upplevelse. I början blev jag mest störd: av den sockersöta och flickaktiga stilen och det ideligen upprepade söndagsskolebudskapet om vikten av goda gärningar. Men efterhand rycktes jag med av berättelsen. Och jag tror mig nu ha förstått vad det var som tilltalade Elena och Lila, födda 1944 och alltså bara är ett år äldre än jag.

Unga kvinnor handlar om fyra amerikanska systrars liv under ett år då fadern tjänstgör som fältpräst i inbördeskriget och modern med en hushållerskas hjälp skall hålla familjen på fötter. De äldre systrarna måste arbeta för att få det hela att gå runt, de är alla oroliga för fadern och betryckta av ekonomiska problem. Men, lyder bokens budskap, det är inte säkert att rika människor för den sakens skull är lyckligare. Och även när det ser dystert ut ordnar sig det mesta ändå till slut.

Det som Elena och Lila tog till sig var – gissar jag – det i deras strängt patriarkala uppväxtmiljö rent omvälvande budskapet om att flickor (även fattiga underklassflickor!) kan vara så intressanta att det går att skriva romaner om dem, ja, att de faktiskt kan framträda som huvudpersoner med egna personligheter och intressen.

Det behöver inte vara en olycka att födas till kvinna, man behöver inte utstå livslång underordning, misshandel och ständiga hot från männen i den egna familjen eller i kvarteret där man bor. Man kan också ha turen att möta en trevlig ung man som respekterar kvinnor (som den rike men föräldralöse grannpojken i Alcotts roman). Och man har rätt att vara som ”pojkflickan” Jo, den av systrarna som avskyr att uppträda ”kvinnligt” och som presenteras som bokslukare, passionerat intresserad av litteratur och med högtflygande drömmar om att en dag själv bli författare.

Elena och Lila är heller inte ensamma om sin upplevelse. Även för Simone de Beauvoir hade Alcotts roman stor betydelse. de Beauvoir läste den redan i tioårsåldern och kände igen många förhållanden från sin egen familj (ekonomiska problem, sammanhållning mellan systrar, religiös påverkan). I En familjeflickas memoarer berättar hon att hon genast identifierade sig med den intellektuella Jo, som visserligen var ”betydligt djärvare och mera pojkaktig” än hon själv men som delade ”hennes avsky för sömnad och hushåll och hennes kärlek till böcker”. När de Beauvoir och hennes yngre syster ”lekte” Alcotts roman spelade hon alltid Jos roll. Det som attraherade henne var att författaren så uppenbart tog Jos parti. Det gav den blivande franska existentialisten och feministen mod och styrka att tro på sig själv och gå sin egen väg i livet.

Det är känt att romanen Unga kvinnor har självbiografisk bakgrund och att Jo i mångt och mycket var författarens alter ego. Louisa May Alcott växte upp under knappa förhållanden, som en av fyra systrar, och arbetade redan från tolv års ålder för att bidra till familjens överlevnad. Modern var socialarbetare med speciellt intresse för irländska flyktingar och deras svåra situation. Fadern var utopisk reformpedagog och tillhörde samma litterära och filosofiska krets som Thoreau, Emerson och Hawthorne. Familjen tog, liksom de fyra romansystrarnas familj, klart ställning mot slaveriet i USA. Själv anmälde sig Louisa som sjuksyster under amerikanska inbördeskriget men insjuknade i tyfoidfeber och vistades länge på sjukhus. Hon gifte sig aldrig, fick inga egna barn utan ägnade sig i stället åt att skriva dikter, noveller och romaner. Liksom sin mor kämpade hon för kvinnlig rösträtt och kvinnors rättigheter. Hon har som författare haft mycket stor betydelse, framför allt för unga kvinnliga läsare världen över.

ARTIKELN HANDLAR OM