ÅSIKT

Med känsla och förnuft

Lena Andersson: I skrivandet kan jag alltid själv kontrollera vad jag ger uttryck för

1 av 3 | Foto: Maria Östlin
Gillar inte epitet ”Jag kan vara akut medveten om att människor har åsikter om mig och att jag blir betraktad. Jag tycker det är väldigt besvärligt när man vill sätta på mig olika epitet.”
KULTUR

Hon är en av Sveriges mest lästa och älskade författare.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sommar tar hon sig an lyssnarnas frågor i P1:s Allvarligt talat. Men vem är Lena Andersson själv?

Aftonbladet Söndag åkte till Tensta för att åtminstone försöka ta reda på svaret.

Texten kommer från Aftonbladet Söndag.

Lena Andersson har ett ärr på hakan. Det smälter ihop med hennes skrattrynkor så det syns bara knappt. Hon har just inventerat te-utbudet på fiket i Tensta Konsthall. Helst vill hon ha grönt eller rooibos. Vi är på hennes hemmaplan. Hon är uppvuxen här, gick i skolan precis på andra sidan parkeringen. Klockan är precis två och som vanligt har hon efter att ha ätit en frukost bestående av en halv surdegsfralla med skinka och ost, frukt, müsli och havremjölk ägnat förmiddagen åt att skriva.

Vi sätter oss ner på konsthallens ute-servering. Båda har tackat nej till de små nötgarnerade kakorna kvinnan bakom disken erbjöd innan vi gick ut.

– Jag har ju hållit på med träning sedan jag var liten, är intresserad av hur man äter och inte ska äta. Och varför det man inte ska äta är så gott. Är inte det väldigt konstigt? skrattar Lena, och så pratar vi en stund om hennes pyttelilla hemmagym.

På typ åtta kvadrat brukar hon sitta på en spinningcykel. Kolla föreläsningar på youtube samtidigt som hon får sin dagliga motion. Vissa dagar går hon inte ens utanför lägenheten.

Jag har kommit till Tensta nordväst om Stockholm med tunnelbanans blå linje och med en blandad uppsättning föreställningar om hur ett möte med Lena Andersson ska vara. Som förberedelse har jag slukat hennes båda kärleksromaner om Ester Nilsson, den Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande och uppföljaren Utan personligt ansvar. Precis som så många före mig har jag tjusats av den komplexa skildringen av en person helt i förälskelsens våld. Blivit så där alldeles fångad av berättelsen att huvudpersonen nästan kändes som en vän. Jag har också läst och lyssnat på en mängd intervjuer med Lena.

Samtliga dessa har gett bilden av en skarp kvinna som gärna samtalar om allvarliga frågor, men säger desto mindre om sig själv. Vänner jag talar med säger saker som att ”jag är rädd för Lena Andersson” eller ”fråga henne vad hon anser om tortyr?”. Så jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Å ena sidan ska jag möta en författare som bättre än de flesta kan skriva om känslor och kärlek. Å andra sidan väntar en person som åtnjuter enorm respekt i sin (och min!) omgivning för sitt tänkande. Jag frågar om hon med flit skapat en bild av sig själv utåt som intellektuell i första hand. Hon säger ”kanske” och att för mycket information om författaren kan ställa sig emellan läsaren och texten.

– Man lär ju sig redan i högstadiet att skydda sig själv. Vara medveten om hur människor betraktar en och att inte sända signaler som kan uppfattas fel, annars överlever man inte. Så på så vis passar skrivandet mig väldigt bra. Där kan jag alltid själv kontrollera vad jag ger uttryck för. Jag är alltid extremt noga med varje mening. Jag vill inte lämna något utrymme för feltolkningar eller missförstånd.

”Man lär ju sig

redan i högstadiet att

inte sända ut fel signaler”

Hon säger att hennes skrivprocess ofta börjar med bara ett embryo till en idé, något rudimentärt, snarare en kontur än någon bestämd tanke. Som exempel tar hon helgens krönika i Dagens Nyheter, hon skriver återkommande på ledarsidorna, där hon behandlade Lars Lagerbäcks storhet som fotbollstränare. Texten började med att hon undrade: ”Vad är det han gör egentligen?”. Att svara på frågor i P1:s Allvarligt talat, som hon i sommar gör tillsammans med Horace Engdahl för andra säsongen i rad, är alltså ganska nära hur hon själv arbetar när hon skriver. Skillnaden är bara att nu är det Sveriges Radios lyssnare som undrar.

– Jag ser det inte som att jag ger svar, säger hon när jag frågar hur det egentligen känns att vara en person som blir ombedd att sprida ljus över allt från människors tankar om skuld och förlåtelse till varför inget fastnar på teflon men teflon fastnar på stekpannan.

– Jag undrar själv över väldigt mycket, och har alltid tyckt det har varit svårt att hitta någon att fråga. Programmet heter ju Allvarligt talat, och just det här med allvaret tror jag är viktigt. Att visa att det går att ta de här frågorna som människor går omkring med på allvar. Jag ser det snarare som att samtalet inte slutar med det jag säger. Det upplever jag inte som auktoritärt, även om jag vet att det finns vissa som tycker att det skulle kunna vara det.

När vi ses har några månader gått sedan Lena skrev en uppmärksammad krönika om skattesystemet.

Då blev det debatt! Det samma skedde när hon för lite mer än ett år sedan ifrågasatte varför kvinnliga skidåkare sminkar sig före tävling. Sådant Lena uttrycker leder ofta till replikskiften.

Hon säger själv att hon tycker att sakliga invändningar mot det hon skriver är intressant.

– Sen kan jag vara akut medveten om att människor har åsikter om mig och att jag blir betraktad. Jag tycker det är väldigt besvärligt när man vill sätta på mig olika epitet. Till exempel har det hänt att jag har blivit kallad ”logiker”, av människor och i sammanhang där det inte är menat som en komplimang. Jag tycker i och för sig själv att det är ett bra karaktärsdrag, men det känns inte kul att höra när man vet att det är menat nedsättande.

Så i stället för att låta andra göra det vill jag att hon ska beskriva sig själv. Först är hon inte alls med på noterna. Skrattar och säger att en människa inte går att förklara med adjektiv, eller med substantiv för den delen. Att det är för mycket känslor i den svenska åsiktskulturen, att vi överskattar känslor. Det ska inte vara intressant för

läsaren vad Lena Andersson känner kring saker och ting, allra minst sig själv, menar hon. Jag försöker hetsa med att hon kanske kan säga åtminstone fem ord som hon tycker kan förklara för mig vem hon är. Tystnad. Kanske två? Nej, att beskriva sig själv är inte något Lena Andersson vill göra i Aftonbladet Söndag.

– Sådant kan någon använda emot en sedan, förklarar hon, samtidigt som hon ändå inleder ett resonemang som ska visa sig leda till något som liknar ett svar på min fråga.

– Jag vet att jag är en person som är extremt intresserad av hur saker och ting hänger ihop, hela tiden ställer frågor och att jag kan vara väldigt intensiv. På ett sätt som kan uppfattas som påfrestande av min omgivning.

Var det där en beskrivning av dig själv i alla fall nu?

– Ja. Jobbig.

Vadå jobbig?

– Jo men som i går till exempel. Då hade vi köpt skinka på affären. Jag tycker inte om skinka som är skivad väldigt tunt. Den smakar ju ingenting! Så jag brukar alltid be personalen i charkdisken att göra tjocka skivor, ”tänk julskinka!”. Men i morse när jag öppnade paketet så låg där ändå tunna skivor. Varför gör dom så tunna skivor? Den här frågan kan jag gå upp i på precis samma sätt som om det hade handlat om IS utbredning i Mellanöstern. Alla frågor är precis lika stora för mig. Och det tror jag kan uppfattas som ganska påfrestande. Eller intressant!

Foto: Maria Östlin
Kärlek är harmoni ”För mig har ångest aldrig varit någon drivkraft. Jag är som mest kreativ och produktiv när det är harmoni runt omkring mig. Kärlek är harmoni.”

Ester Nilsson, kvinnan som Lena Andersson berättat om i de två kärleksromanerna som blivit hennes publika genombrott, har också den där intensiteten. Så spekulerades det också flitigt kring båda böckernas utgivning om huruvida Lena var en verklig förlaga till sin huvudperson.

Att regissören Roy Andersson gick ut och hävdade att han själv är Hugo Rask, Esters besatthet i första boken, lade inte precis locket på skvallergrytan. Själv säger Lena att hon tror att man kanske inte måste ha upplevt något själv för att kunna skildra det i skönlitteratur. Men att det kan vara bra att åtminstone ha haft liknande händelser i sin närhet.

– Sen kanske jag utgår för mycket ifrån att andra människor tänker precis som jag. Men när jag får höra någon berätta om sin bild av ett skeende ifrågasätter jag alltid vad som ligger bakom en sådan beskrivning. När det handlar om olika versioner på det sättet så kan man aldrig bara köpa en persons upplevelse rakt av.

Det stora genombrottet med böckerna om Ester har förändrat Lenas liv på flera sätt. Hon säger att hon fortfarande väntar på att hon ska få en lugn vecka igen, som hon kunde ha ibland innan succéerna hände. Att romanerna slagit sådan rot i så många läsare tror hon beror mycket på att de, trots den på många sätt ganska extrema huvudpersonen, skildrar något allmängiltigt. Att älska och bli avvisad är något de flesta kan känna igen sig i. Och om inte kan de kanske i stället relatera till männen som avvisar.

– Det var så intressant. Jag träffade en kvinna från Kanada som just hade läst en av böckerna på engelska. Hon sa att hon inte förstod Ester över huvud taget. Hon tyckte att hon var så konstig och betedde sig så irrationellt. Det visade sig förstås att den här kvinnan varit gift i 47 år.

Jag frågar hur det kommer sig att hon ägnat så mycket tid åt att skriva om kärlek om hon nu tycker att känslor är överskattade:

– Jo men då menar jag känslor i debatten. Kärlek är en annan sak. Kärlek är ju bara känslor.

Hela litteraturhistorien, musiken, har handlat till väldigt stor del om kärleken. Den är inte något vi har hittat på eller konstruerat, utan den finns där och kan påverka oss väldigt starkt. Kärlek är som en förhöjning av livet.

Hur har du det själv med kärleken?

– Räcker det med att jag säger bra? Nej, men man kan väl säga så här att det blir ju väldigt tydligt när kärleken inte finns där. För mig har ångest aldrig varit någon drivkraft. Jag är som mest kreativ och produktiv när det är harmoni runt omkring mig. Kärlek är harmoni. Och just nu arbetar jag jätte­mycket.

Självporträttet ”Man får inte öva lite?” frågar Lena och gör tre varianter av porträtt, men nöjer sig slutligen ändå med den första.

I höst ska Lena göra en utställning tillsammans med konstnären Dan Wolgers på Vin & Spritmuseum i Stockholm. Hon jobbar också på en ny roman, men den ligger lite längre fram i planeringen. Andra jobb kommer emellan. Medan Lena blir fotograferad tänker jag att det verkar svårt att hinna författa när en redan är framgångsrik författare. Bara det här som vi har gjort just nu tar ju av hennes tid.

Som för att illustrera sin egen utsago tidigare under intervjun om hur noggrann hon är med vad hon förmedlar tecknar Lena avslutningsvis sitt självporträtt med stor omsorg och i flera varianter. En av dem har ärret på hennes haka tydligt strax nedanför vänster mungipa. Kulspetsstrecket får mig att upptäcka det i verkligheten. Skrattrynkan har maskerat sårmärket väl. Innan vi skiljs åt frågar jag varifrån det kommer:

– När jag var två år sprang jag in i en dörrkant. Min bror och jag hade varsin dopsked. Man fick sin sked vid frukosten, men en morgon fick jag fel. Det var jag givetvis tvungen att meddela mamma. Så jag sprang till badrummet där hon var. Det var blött på golvet och jag halkade och for in i dörrkarmen. Så det har jag haft hela

livet. Och det fick jag för att jag skulle berätta att något var fel.

FAKTA

Namn: Lena Andersson.

Ålder: 46.

Yrke: Författare.

Bor: Stockholm.

Aktuell: Med Allvarligt talat i P1 under sommaren och Andersson & Wolgers på Spritmuseum i Stockholm till hösten.

4 x senast jag ...

1 … kände mig stark:

”I går när jag skrev om ett konstföremål av Dan Wolgers, en trasig glödlampa i ett plomberat dricksglas. Saker och ting klarnade.”

2 … dansade:

”I går, mycket kort, när jag lyssnade på någon låt. Det kan ha varit Ulf Lundells Rom i regnet.”

3 … blev riktigt arg:

”Vid förnyad kontakt häromdagen med företaget som det inte går att få rätt mot fast de levererat ett skevt kylskåp.”

4 … skrattade högt:

”Gör jag dagligen.”

1 av 4

4 x Kärleksromaner – Lenas tips!

1 Jane Eyre (1847) av Charlotte Brontë:

”Första gången jag läste den som 23-åring irriterades jag bara på att Jane tyckte sig behöva lämna Mr Rochester för att han visade sig ha en galen fru på vinden. När jag återvände till boken sjutton år och många erfarenheter rikare förstod jag bara alltför väl. Det var nödvändigt att han ödmjukades innan de kunde leva samman.”

2 Kejsaren av Portugallien (1914) av Selma Lagerlöf:

”En oefterhärmlig berättelse om en fars starka kärlek till sin dotter och livslögnen han formar för att stå ut med sanningen. ”För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.”

3 Den allvarsamma leken (1912) av Hjalmar Söderberg:

”Inte bara tonen, stämningarna och människoskildringen är förunderliga, utan också Arvid Stjärnbloms förödande passivitet och oförmåga att se sig som ett handlande subjekt i världen.”

4 Flickornas handbok i jakt och fiske (1999) av Melissa Bank:

”En plädering för att om spelet och manövrerna behövs är det något som är fel och är det kärlek faller sådant bort av sig självt.”

Sara Martinsson