ÅSIKT

Nu måste vi söka och fånga fler

Loretto Villalobos om årets största globala spelfenomen och hur det förändrar våra rörelsemönster

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
Drowzee. Alla illustrationer: The Pokémon Company
Pikachu blev den första pokémon som Ash erhöll i sin roll som tränare.
KULTUR

I Del rigor de la ciencia (Om vetenskapens stringens) berättar Jorge Luis Borges om ett kejsardöme där kartografin uppnådde en sådan detaljrikedom att kartorna täckte hela kejsardömet. I vår tid mer än någon gång har kartornas lättillgänglighet och detaljrikedom förfinats så att vi kan orientera oss i en främmande stad tack vare GPS-teknologi i en app, utan att behöva tilltala lokalbefolkningen med frågor om vägen till närmaste restaurang eller historiska sevärdhet. Vi kan till och med simulera en stadspromenad genom förstapersonsperspektiv, i en stad vi inte ens besökt, tack vare satellitbilder som finns lagrade digitalt i elektroniska karttjänster.

Den stora kartan i 1:1-skala i Borges saga befolkades först när den tilläts förfalla, och då av ”djur och tiggare”. Dess digitala motsvarighet i vår tid är å sin sida en myllrande marknadsplats med utsnitslade platser som passar just dina specifika konsumtionsbehov.

När spelet Pokémon Go lanseras sker det med ett underförstått löfte om att genom leken erövra den digitala kartans territorier, med den fysiska verkligheten som spelplan. Pokémons koncept går ut på att samla så många som möjligt av de söta figurerna för att sedan träna upp dem i så kallade gym och gå i duell med andra motspelare.

Redan i varumärkets grundkoncept finns premissen inbyggd att man spelar tillsammans med andra spelare, antingen genom att samla på Pokémon som kort eller genom att koppla bärbara spelkonsoller med varandra. Det innovativa med denna inkarnation är den spelmekanik som med hjälp av den bärbara spelenhetens GPS och kamera ger en upplevelse av en förstärkt verklighet (augmented reality).

Niantic, som utvecklat Pokémon Go, använder sig av liknande teknologi i rollspelet Ingress. Tekniken är således inte ny, men Pokémons starka varumärke har varit central för detta spels enorma genomslag. Reaktionerna på spelet har varit mångfaldiga. Allt från alarmistiska varningar om ungdomar som råkar illa ut för att de inte fäster uppmärksamheten till den analoga världen, till att framhäva spelets hälsofrämjande effekter då det bygger på förflyttning i det fysiska rummet.

Vad gör då spelet med det offentliga rummet när det har förvandlats till en lekplats? Bara på några få dagar sen spelet lanserades i Sverige blir förändringen i den analoga stadsbilden iögonfallande. Enskilda individer eller mindre grupper av människor rör sig kontraintuitivt gentemot den fysiska miljöns planlösning. I stället för att följa vägarnas linjer rör de sig på diagonalen, i zigzagmönster eller andra komplexa geometriska figurer. Eller kanske de står helt still och roterar kring sin egen axel för att låta ­GPSen detektera Pokémon i närheten.

Charmander.

Som spelare tog det mig inte heller många minuter av speltid för att uppleva hur parker, vattendrag, kulturmärkta byggnader och landmärken förnimms utifrån spelets gränssnitt. PokeStops, platser där man kan samla användbara föremål, har placerats i närheten av kulturella landmärken. Det ger en ny förnimmelse av staden då offentlig konst och arkitektur dels ”upptäcks” på nytt av mig som spelare, samtidigt som de laddas med nya innebörder. Spelets förvandling av den fysiska miljön blir inte minst förstärkt av att dess kamerafunktion låter mig ta bilder av de små djuren i den riktiga världen.

Under onsdagen arrangerade en grupp spelare ett event i centrala Stockholm där hundratals entusiaster samlades vid Kungsträdgården för att lägga ut fällor och locka dit Pokémon. Spontana samtal uppstod såväl mellan redan inbitna spelare som mellan nyfikna utomstående och spelare som glatt visade hur spelet fungerade. Även om många har raljerat över spelets ”zombifierande” inverkan på unga som flegmatiskt dräller omkring på gatorna med näsorna i sina smarta telefonskärmar finns det onekligen en gemenskapsbildande potential bland många spelare där kollektiva initiativ tas för att hjälpa varandra att hitta Pokémon.

Jag kommer inte osökt att tänka på John Carpenters film They Live, där ett par solglasögon låter huvudpersonen genomskåda verkligheten som en uppsjö av subliminala budskap som styr oss mot konsumtion, prokreation och rekreation. Om filmens förstärkta verklighet innebär, som Slavoj Žižek hävdar, ett avslöjande av en senkapitalistisk ideologi som reproducerar den härskande klassens dominans över den härskade klassen, så vad gör Pokémon Go med oss?

Man börjar redan tala om ett ekonomiskt system sammankopplat med spelets värld, en pokekonomi, där aktörer kan använda spelkartan och dess inneboende lagar för marknadsföring. Med andra ord, din affär kan locka till sig potentiella kunder om du kan visa att en sällsynt Pokémon finns där. Eller så kan du utnyttja det faktum att din verksamhet ligger nära ett gym (jag har redan sett på sociala medier folk som skojar om hur närheten till ett gym kommer att öka marknadsvärdet på deras bostäder). 

Kanske är det en överskattning från min sida att upphöja ett evenemang som det i Kungsträdgården till att vara ”gemenskapsbildande” eller rent utav ”solidariskt”. Vi lever trots allt i en samtid där våld, åtminstone med svenska ögon mätt, blir mer och mer närvarande för varje dag som går både globalt och lokalt och verklighetsflykten känns mer nödvändig och mer skamfylld.

Jag kommer sålunda att tänka på The Matrix, där förhållandet mellan simulation och verklighet än en gång aktualiseras. I filmen avbryts simulationen om du väljer att ta ett rött piller. Tar du det blåa fortsätter livet som vanligt, visserligen i en chimär verklighet, men där du åtminstone har förmågan att njuta av smaken av biff.

Jag undrar om en sån polariserad bild av verklighetsmedvetande mot verklighetsflykt är rättvis? Det må vara hänt att vi som spelar Pokémon Go är de verkliga Pokémon som blir fångade i marknadskrafternas strategiskt utplacerade fällor. Och det må vara hänt att spelets belöningssystem är ett opiat som avleder massan från de stora frågorna. Samtidigt är leken och fantasin en grundläggande egenskap hos människan – med eller utan app. Vad vore vi om vi inte kunde leka fram fiktiva 1:1-kartor?

ARTIKELN HANDLAR OM