ÅSIKT

Ska alla få delta i den politiska propellern?

Olle Eriksson om Pride och en plats som KD inte förtjänar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ebba Busch Thor ska som första KD-ledare någonsin gå i årets Prideparad, nu på lördag. Foto: Colourbox/TT
KULTUR

 ”Pride och Pridetåget är ett demonstrationståg knutet till RFSL, och det står för en annan agenda än vad Kristdemokraternas principprogram gör.” Så kommenterade den kristdemokratiska riksdagsledamoten Tuve Skånberg att partiledaren Ebba Busch Thor som första KD-ledare någonsin ska delta i Prideparaden (Aftonbladet 25/6).

Jag nickade medhållande. Exakt så.

Men nu är det alltså fritt fram för typ vem som helst att gå i paraden.

Eller nästan vem som helst. Jimmie Åkesson gnällde för ett par år sedan om hot mot demokratin när han inte fick promenera bland bögar och flator. Då var Pride-styrelsen tydlig: Sverigedemokraterna delar inte Prides värdegrund, så Åkesson bjuds inte in.

Men uppenbarligen går det bra med Kristdemokraterna, trots att det handlar om ett parti som alltid aktivt motarbetat HBTQ-personer.

Nej, det är inte urtidshistoria. När Centerpartiets Annie Lööf ville avskaffa karenstiden för homosexuella män som vill bli blodgivare kallade KD det för medicinskt våghalsigt. Anders Andersson, dåvarande sjukvårdspolitisk talesperson för KD, menade att det skulle urholka förtroendet för blodgivningen. Det var 2012.

Först för några år sedan vände partiet i den kontroversiella frågan om tvångssterilisering av transsexuella.

Och så sent som i maj i år jämförde en KD-politiker regnbågsflaggan med IS-flaggan.

Det är på den nivån många, men givetvis inte alla, KD-medlemmar verkar ligga. När deras egen partiledare nu meddelar att hon kommer gå i Prideparaden säger flera ifrån och hotar med att lämna partiet. Tuve Skånberg befarar en drastisk nedgång i opinionen efter Ebba Busch Thors utspel.

När hon meddelade sitt beslut sa Ebba Busch Thor att partiet tar kampen för allas lika värde. Hon underströk att det är ett personligt beslut att gå i paraden, men samtidigt poängterade hon att KD:s politik inte har förändrats (AB 25 juni).

Den bärande tanken i denna politik är att KD värnar om den så kallade kärnfamiljen och har en stark familjepolitik. Med det menas i princip mamma, pappa, barn. I deras definition av familj inkluderas med andra ord inte HBTQ-personer eller stjärnfamiljer.

Jag minns när en kompis berättade att hon tänkte rösta på KD för några år sen. Jag försökte diskutera med henne och undrade om hon värderade vad hon kallade för kärnfamilj högre än mina rättigheter? Vi var ganska nära vänner, religiösa skillnader till trots (hon djupt troende pingstvän, jag ateist). Hon hävdade att familjen alltid måste gå före allt annat. Vad hon menade med familj fick jag räkna ut på egen hand.

När Ebba Busch Thor nu talar om hur viktigt det är att ta hand om de stackars utsatta bögar och flator som blivit utfrysta av sina familjer kan jag inte annat än rysa av obehag. Det är något som klingar oerhört falskt i det hon säger. Jag hör inte att alla är lika mycket värda. I stället hör jag ett ”här ska vi värva som aldrig förr och konvertera mera” från en desperat politiker, vars parti ligger under fyraprocentsspärren.

Egentligen är det Pride-styrelsen jag är mest besviken på. Hur har de kunnat tillåta det här och hur har de resonerat?

Det har förmodligen handlat om tolerans. Det där förbannade ordet som vi svenskar skryter med, brett och stort, så fort vi får möjligheten.

Jag kan på sätt och vis tänka mig hur debatten i Pridestyrelsen sett ut. Om vi accepterar KD, och KD accepterar oss, då betyder det att Sverige kommit så himla långt. Längre än någon annan. Ja, vi är faktiskt trendsättare i den globala gayvärlden. Ungefär så lät det nog.

Men styrelsen behöver tänka ett varv till. Glöm inte bort att Pride fötts ur demonstrationer och en längtan efter förändring och förbättring. I många städer runt om i världen, Stockholm inkluderat, har Pride gått från just det till något fredligare och mer assimilerat. Det har blivit ett glatt och härligt promenadtåg där åskådare stannar till för att titta på dansande transor och barbröstade män. Det är högljutt, men inte på det sätt man kunde önska. Kampen för förändring verkar ha tunnats ur i takt med att politiker och sponsrande företag tagit över.

För två år sedan gick jag själv i min första Prideparad. Jag gick med Feministiskt Initiativ som då precis gjort dundersuccé och kommit från ingenstans. Känslan var stark, närmast euforisk. Kampen kunde äntligen börja på riktigt!

Det var bara ett problem: Vi var för många. Fi tog över i princip halva paraden och jag såg inget annat än deras rosa ballonger.

Det slog mig inte förrän efteråt vad jag hade varit delaktig i. Pride hade förvandlats till en politisk propagandapropeller.

Och då kommer vi till den eviga frågan: behövs ens Pride i Sverige?

I till exempel Brasilien mördas en ­HBTQ-person var 28:e timme. Där behövs Pride. Efter attacken i Orlando och den förtryckande och förnekande stämningen i många medier efteråt kan vi konstatera att Pride behövs i USA.

Ja, även i Sverige behövs det. Vi har fortfarande mycket vi kan demonstrera mot och höja våra röster för.

Men kanske bör Pride ta en annan form än den som existerar i dag.

Olle Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM