ÅSIKT

Ni missar målet - igen

Magnus Ullén svarar på kritiken och sätter punkt för Teratologen-debatten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det finns en grundläggande paradox i kritiken av min artikel om Teratologen och den svenska litteraturkritiken. Carl-Michael Edenborg (18 juli), Anders Johansson (20 juli), och Aase Berg (DN 20 juli), hävdar alla att jag i godhetens namn fördömer Teratologens texter och de läsare som uppskattar dem, eftersom jag kallar hans texter fascistoida. Det är alltså inte jag, utan de själva, som således utesluter möjligheten att en fascistoid text också kan vara god litteratur.

Därmed bekräftar deras repliker just det jag hela tiden hävdat, nämligen att en läsning som inte tar fasta på bokstaven i den lästa texten ofrånkomligen kommer att missa målet. De läser nämligen mig precis som de läst Teratologen: i stället för att ta fasta på vad jag faktiskt skrivit, utgår de ifrån en andemening de själva läser in. Jag betonar att vi har all anledning att läsa Teratologen, och Edenborg ser en uppmaning till bokbål. Jag talar om hans texter som ett tillfälle att förstå nazismen, och Berg läser ”avsky, fördömande, ondska”. Jag påpekar att Johanssons läsning av Kågedalsböckerna bortser från vad det står i texten, och får höra att jag dömer ut Teratologens böcker och är ute efter att peka finger åt den Onde.

Av detta ska vi förstå att jag visst bara ville vara PK. Hört det resonemanget förut?

Nu var det inte alls Teratologens böcker jag kritiserade. Alldeles oavsett om de är bra eller dåliga är de fascinerande avtryck av vårt samhälle, däri är jag helt enig med Johansson. Men om konsten ytterst bestäms av samhället kan den knappast vara så autonom som han vill göra gällande.

Såklart tycker också jag att konsten ska vara fri. Men i vilken grad den faktiskt är det är en fråga om praktiska överläggningar och politisk kamp. Konst och litteratur är heller inga givna kategorier, utan i högsta grad historiska fenomen. ”Litteratur” kommer av latinets ”littera”, bokstav. Så sent som vid slutet av 1800-talet var det ofta just så begreppet förstods: som allt det skrivna. Lundkvists/Teratologens parallella författarskap på Flashback är i mina ögon ytterligare ett argument för att återgå till den breda litteratursyn som alltså ligger latent i ordets etymologi.

Berg, Edenborg och Johansson däremot intresserar sig till syvende och sist för vad de tycker ­litteraturen borde vara – fri från moralism, antifascistisk, förlösande, högkvalitativ, dialektisk, eller med ett ord: god. Men vad litteraturen borde vara kan vi överlåta åt författarna själva att bestämma. Kritik bör utgå ifrån vad litteraturen faktiskt är. Och precis som andra texter är den litterära texten i sig ett neutrum: vare sig ond eller god, vare sig bra eller dålig. Dess funktion, värde och betydelse avgörs av hur vi läser den och talar om den, ingenting annat. Det är just därför litteraturkritik är så viktigt.

Så, om nån inte fattat det ännu: Jag har inte velat svartmåla vare sig kritiker eller författare, utan väcka ett samtal om en fråga som syntes mig alldeles för angelägen för att få passera utan att vi reflekterar kring den. Det minsta man kan begära av en litteraturkritik värd namnet är att den tar litteraturen på allvar.

Magnus UIlén

ARTIKELN HANDLAR OM