ÅSIKT

Presidenten & predikanten

Devrim Mavi om vännerna som blev fiender och ett Turkiet som förvandlas till ett fängelse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
President Erdogan sätter in statens fulla makt i jakten på sina forna allierade i Hizmet, som leds av predikanten Fethullah Gülen. Foto: TT
HDP-supporters skriker ut slogans under en anti-kupp-demonstration i den sydöstra staden Diyarbakir, 31 juli 2016. Foto: TT
KULTUR

Platsen heter Förrädarnas grav. En skylt berättar om dess existens. Än så länge ligger där en enda människa begravd. Han heter Mehmet Karabekir, kapten i turkiska armén. Enligt regeringen var han en av kuppmakarna och dog i samband med militärkuppförsöket den 15 juli. Karabekirs grav har redan hunnit bli skändad. En man tog sig in och sköt på graven med skarpladdad pistol. Den alldeles nya gravplatsen ligger i förorten Pendik i Istanbul, och megastadens borgmästare, AKP:s Kadir Toptas, har sagt att namnskylten kan komma att plockas bort på grund av hur folk har reagerat. Men själva gravplatsen, och namnet, blir kvar. För hur ska en diktatur byggas upp om inte människor avhumaniseras? 

President Recep Tayyip Erdogan är väl förberedd och handlar snabbt, med stormsteg. Högsta domstolen och militären, till och med militärutbildningarna, är nu direkt underställda honom. Antalet gripna och anhållna är enligt officiella siffror 29 000. Minst 50 000 personer har avskedats från statliga anställningar. Nu gäller inte tidigare ingångna avtal om mänskliga rättigheter. Amnesty international har uppmärksammat omvärlden på tortyr och våldtäkter i häkten. 

Bland de gripna finns inte bara Gülen-anhängare utan också fackligt aktiva, HDP och CHP-politiker, kurdiska och alevitiska aktivister. Privategendom värd miljarder har konfiskerats. Akademiker är förbjudna att lämna landet. Och nu tystas ännu fler journalister än tidigare, medan tidningar stängs och mediehus förbjuds. Alla är de misstänkta eller anklagade för att deltagit i eller gett sitt stöd till kuppen. 

Tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar har skrivit att om militären hade lyckats med sin kupp skulle vi ha fått se massarresteringar, tidningar hade stängts och mänskliga rättigheter upphört att gälla. Nu sker just detta ändå, fast på order av den folkvalde presidenten.

En mycket obehaglig utveckling under kuppnatten var att Erdogans anhängare tog sig ut på gatorna som på en given signal. Mobben med aggressiva män är kvar och fortsätter att sprida terror. De slår ner hbtq-personer, trakasserar kvinnor som inte klär sig ”muslimskt”, attackerar vänsterungdomar och tar sig till förorter där kurder, aleviter och syriska flyktingar bor. De utsätter invånarna för våld och hot och gör fascisttecken. Med gratis kollektivtrafik transporteras Erdogan-anhängare till demonstrationer ”till försvar för demokratin.” 

Presidentens retorik är tydlig: ni är antingen med eller mot oss. Han kräver villkorslös lojalitet. Vilken politisk bakgrund man än har, kan man anklagas för att stödja Fethullah Gülens påstådda terrororganisation FETÖ.

Den rörelse som nu jagas med statens hela kraft för att ligga bakom militärkuppförsöket har en lång historia. Gülens inträde i turkisk politik skedde 1963, då han grundade en förening med målet att bekämpa kommunism. Under hela 1960- och 70-talen byggde han upp sin rörelse, samtidigt som han arbetade som statligt anställd imam. Hans predikningar är en blandning av religiösa förkunnelser ur Koranen och politiska uppmaningar om att återvända till ”de vackra dagarna”. Med det avses tiden före sekularismen och parlamentarismen.

Fethullah Gülen. Foto: TT

Efter militärkuppen 1980 närmade sig Gülen på allvar politiken. Med antikommunismen som gemensam nämnare ansåg inte kuppmakaren, generalen Kenan Evren, att Gülen utgjorde ett hot. Militärkuppen slog främst ner på vänstern och Gülenrörelsen – Hizmet – kunde växa ostört i det politiska tomrummet.

Som den skicklige strateg Gülen är, stödde han sedan alla de premiärministrar som kom till makten. 1986 startade han tidningen Zaman och Hizmet utvecklades så småningom till ett internationellt imperium av privatskolor, universitet, mediehus, företag och flera olika fonder. Framför allt skolorna har varit en viktig rekryteringsbas för Hizmet. Sedan 1990-talet ägnar man sig även åt fattigdomsbekämpning och interreligiös dialog – Gülen träffade till exempel påven Johannes Paulus

Men år 2000 åtalades Gülen av chefsåklagaren i Ankara för att ha förberett ”en teokrati och islamisk diktatur”. Åtalet byggde bland annat på läckta inspelningar som gav vid handen att hela Gülens filantropiska anslag var en dimridå för att dölja de islamistiska ambitionerna. Då hade Gülen redan lämnat landet och återvände inte trots att han frikändes 2007. Sedan dess har han levt i frivillig exil i USA. 

Journalisten Ahmet Cinar skriver i tidningen Sol att AKP-styret kan ses som en koalition mellan AKP och Fethullah Gülen med det gemensamma målet att ta över makten från de sekulära krafterna. AKP har haft ministrar, borgmästare och riksdagsledamöter som varit Gülen-anhängare. Hizmet var en förutsättning för att AKP skulle kunna erövra och behålla makten. 

Men samarbetet vändes till rivalitet. Någon gång runt 2011 började maktkampen mellan Erdogan och Gülen diskuteras öppet i tidningarna. Vid det laget var Gülens inflytande allomfattande. Det störde Erdogan allt mer. Dessutom hade Gülen amerikanskt stöd. 

När Gülen sedan helt öppet kritiserade Erdogan 2013 med hänvisning till polisvåldet och dödsskjutningarna under Gezi-protesterna var sprickan ett faktum. Erdogan och Gülen har sedan dess legat i lågintensiv strid. Gülenanknutna åklagare har försökt sätta dit Erdogan genom ljudfiler som avslöjar korruption inom Erdogan-klanen, som i sin tur började utrensningar inom framför allt polis- och åklagarmyndigheterna, vilka Hizmet hade tagit över, samtidigt som Gülen-medierna började konfiskeras. 

Förr talade Erdogan om ”hans högvördighet”. Nu kallar han Gülen för ”terroristen i Pennsylvania”. 

Samtidigt som maktkampen mellan de forna allierade nu stegrats till max vågar de oppositionella fortfarande protestera. HDP – det kurdiska vänsterprogressiva partiet med en stark identitetspolitisk agenda – har haft stora manifestationer både i västra delarna av landet och i Kurdistan under parollen ”Nej till kupperna – demokrati nu!”. Feminister, fackföreningar och studentorganisationer håller torgmöten. Samtidigt befarar alla att kuppförsöket nu utnyttjas för Erdogans totala maktövertagande. Varje morgon vaknar invånarna till nya dramatiska förändringar. Hur länge vågar och orkar människor protestera? Kommer HDP ens att få finnas kvar? Vad ska hända i de kurdiska städerna där turkiska armén fört krig mot civila? På vilket sätt kommer Gülen att svara på Erdogans förföljelse och tortyr av hans anhängare? Kommer Erdogan att stifta religiösa lagar? Blir det inbördeskrig?

EU:s tystnad är Erdogans fribrev, skriver svenska Pens ordförande Ola Larsmo (DN 1 augusti). Det stämmer. EU har fördömt militärkuppförsöket, men nu måste man agera för demokratin och rättsstaten innan Erdogan förvandlar landet till ett fängelse. Och för oss andra finns bara ett sätt: att stödja de progressiva krafterna i Turkiet och Kurdistan.

I onsdags kom nyheten att flera skådespelare i stadsteatern i Istanbul friställts misstänkta för stöd till kuppen. Det är i den verklighet människor nu slåss för sin tillvaro.

Devrim Mavi

Skribent, arbetar i Stockholms stadshus för Feministiskt initiativ

ARTIKELN HANDLAR OM

EU

Turkiet

AKP