ÅSIKT

Blott Sverige svenska kyrkan har

Åsa Linderborg om en ny konservativ kulturkamp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Antje Jackelén, svensk ärkebiskop.
KULTUR

Det tassas för mycket kring religionen. Den som hänvisar sin samhälls- och människosyn till en helig text eller högre makt är plötsligt fredad eller ursäktad på ett sätt som den inte är som grundar sin uppfattning på en politisk tradition, livserfarenhet, vetenskap eller, för den delen, fördomar.

Många håller nog inte med om det, utan menar att i västvärlden har en muslim svårare med legitimiteten än alla andra. Så är det ju, men inte alltid. Ett exempel är den uttjatade frågan huruvida man ska hälsa på män och kvinnor på samma sätt. De som tycker att det är okej att inte ta en kvinna i hand hänvisar slappt till religionsfriheten för att slippa diskutera själva sakfrågan. Men låt säga att nån inte vill trycka någons hand för att hen är svart. Det skulle vi aldrig gå med på.

Alla religioner är ideologier och bör behandlas därefter. Alla religiösa företrädare bör tåla att få sina uttalanden och handlingar ifrågasatta. Det gäller kristna så väl som muslimer.

Sverige har religionsfrihet och borde därför äga goda förutsättningar för en nyfiken diskussion eller principiell debatt om trosatser, tolkningar och hur de religiösa institutionerna tar ställning i aktuella frågor. Men det har vi inte, i stället handlar allt om symboler och symbolhandlingar.

Vissa kommuner vill förbjuda hallalslaktad mat i äldrevården. Jordens alla muslimer avkrävs ett avståndstagande från nåt terrordåd begånget i Allahs namn. Kristna uppmanas bära kors i solidaritet med den mördade franske prästen Jacques Hamel.

Kritiker menar att korset som nu funnit sin plats runt halsen är en förtäckt markering mot muslimer, och så kanske det är för vissa. Men udden är nog lika mycket riktad mot Antje Jackelén. Ärkebiskopen anses vara för flat, för mesig, för PK.

Det mullrar upp till en konservativ kulturkamp mot och inom Svenska kyrkan. Det är en institution som alls inte är enhetlig, men Jackelén anses vara fortsättningen på den progressivitet som hade en för många provocerande företrädare i företrädaren KG Hammar. Det är en progressivitet som nationalromantiker nu vässar sina svärd mot, trots att den tillhör nåt som jag vågar påstå är en del av de värderingar som utmärkt Sverige. Eller en medveten svensk politisk hållning, om det ordvalet känns bättre.

Vi kommer inte runt att Sverige är världens mest progressiva land när det gäller alla människors lika värde. Vår välfärd har till stora delar byggt på idén om jämlikhet. Det är ett resultat av en folkrörelsebaserad aktivism som haft starka parlamentariska företrädare i socialism och liberalism.

Till denna dialektik hör att kyrkan skildes från staten först vid millennieskiftet 2000. Fram till dess var den Svenska kyrkan en del av statens ideologiska överbyggnad och tvingades mer eller mindre motvilligt anpassa sig till den sekulära, moderna, socialliberala realpolitiken. Det är denna tradition av pragmatism som de konservativa nu skäller för ”mesighet”. Den påstådda mesigheten rymmer viljan till försoning och inkludering, istället för splittring efter en svart-vit matris om de onda och de goda.

Den konservativa kulturkampen tvingar oss att diskutera religionernas ställning och ställningstaganden, just för att de är ideologiska maktfaktorer. För många inom vänstern är det okänd mark och ytterligare ett minerat fält som kan leda till splittring.

ARTIKELN HANDLAR OM